Finnmarksturen/XCM-SM 2019 - årets hetaste tävling?

Joråsåatte... Prognosen som sade tretti grader i Ludvika på söndagen slog in alldeles på pricken. Hoppades in i det längsta på en dementi från SMHI men där gick jag bet...

Förberedelserna inför Finnmarksturen blev för min del egentligen alldeles perfekta. Inför Ränneslättsturen hade jag varit tokförkyld och var rätt långt nere i cykelskorna, men inför detta lopp hade jag fått en massa fin träning kombinerat med lata dagar med barnen i mer än två veckor. Så jag kände på mig att det skulle finnas en del att kräma ur när det väl gällde.

Men värmen, alltså den där värmen är inte nåt jag har överst på min önskelista. Vi bodde på hotell i Ludvika natten till söndagen och jag försökte sova med en våt handduk som täcke. Det var sjukt varmt på rummet och vi kunde inte ha fönstret öppet för det var en hel massa Ludvikabor där utanför som tydligen inte hade några som helst planer på att cykla dagen efter...

Men på dagen D när jag väl kommit till arenan och fått i ordning nummerlappar och satt mig i skuggan under ett träd för att ladd-lyssna på musik (och för att försöka lugna nerverna lite) så kände jag i alla fall inte av någon sömnbrist. Men jag var såååå fruktansvärt nervös. Why? Jag har verkligen inga krav på mig själv, ingen särskild som jag känner att jag "måste" slå, jag ska bara göra mitt bästa och vara nöjd efteråt, vilket jag nästan alltid är oavsett hur det går. Så, varför denna nervositet?

Jag hinner dock inte tänka så mycket på det i starten för till skillnad från den fina, lugna starten som damerna gör på Ränneslättsturen så tror jag mastermotorcyklarna körde lite fort där i början för det var faktiskt lite hetsigt och ryckigt ända tills första backen kommer efter ett par kilometer. 

Starten går! Foto: Cykelkanalen.se

Ungefär en halvtimme in i loppet. Fortfarande ganska pigg! 

Sedan börjar ju loppet, och jag känner att jag är riktigt bra med. Jag har inte alls den där paralyserade känslan som jag brukar ha utan jag kan trycka på och köra riktigt kontrollerat. Detta är fjärde gången jag kör Finnmarksturen och jag kan efter lite enkla analyser konstatera att de första fyra milen passar mig perfekt, och de resterande - well, not so much. Det är för många backar helt enkelt. 

Jag skulle vilja dela upp loppet i två delar: FÖRE trappan, och EFTER trappan. Trappan kommer efter 42 km, och är helt enkelt en passage under en väg som innebär att man ska köra nerför en trappa, under vägen, och sen upp igen. Trevligt nog finns det ramper så man kan cykla upp. Det klarar dock inte alla, så är man inte först i ledet så kan det bli stopp.

Solen steker. Foto: Cykelkanalen.se

Före trappan hade jag sällskap av rätt många tjejer. Det är dock svårt att få till något vidare samarbete på grusvägarna för de flesta är inte så vana att köra i klunga. Sen är jag en av de snabbare när det blir lite mera stökig stig och framförallt när det går utför, och då dras fältet oftast ut.
Jag cyklade en hel del ihop med Elna från She Rides som räddade mig med sportdryck i slutet på Ränneslättsturen, och ett par gånger fick vi till det riktigt bra. Jag drog på gruspartierna och släppte fram henne först på stigpartierna och så följde jag efter i hennes spår. Det gick i rasande fart och det var ärligt en av de roligaste långloppsupplevelserna jag någonsin varit med om! Jag tror sällan jag haft så hög puls utför!

Lite kul var det emellanåt, särskilt när fotografen dyker upp. Foto: Cykelkanalen.se

Slitigt i värmen. Inte många minuters vila på fyra timmar. Foto: Cykelkanalen.se

Vi var väl sedan närmare 8 tjejer som hade följts åt på de snabbåkta partierna sista milen före trappan. Då jag är stark på platten så tog jag mycket av dragjobbet på asfalten, och jag vet inte om det var det som tog knäcken på mig. 

Sedan fick jag inte cykla uppför trappan eftersom en tjej trillade framför mig, så jag fick bära cykeln och springa uppför trappan och då kommer krampkänningarna direkt. Då blev det lite tack och godnatt. Jag hade inte en chans att följa med de andra tjejerna upp på Högberget - en tuff stigning som tar mig nästan 9 minuter att besegra. 

Efter analys så kan jag se att jag bara var 12 sekunder snabbare upp på det segmentet i år än jag var 2016, då jag körde motionsklass! Herregud! Vad fan har jag gjort av all min träningstid?!

Å andra sidan var 2016 året då jag körde Vätternrundan på 8:52, så det är ju möjligt att jag hade kalasben den sommaren. Men ändå! Gaaahhh!!

Så, plötsligt är jag nu ensam och har nästan fyra mil kvar innan jag får rulla in på de röda löparbanorna igen på ABB Arena. Det går rätt långsamt och jag ser att medelhastigheten stadigt kryper neråt. Jag har siktet inställt på max 4 timmar, och länge såg det ut som det skulle finnas god marginal till det, men det inser jag att det inte kommer att gå. Jag vänder mig om typ hela tiden för jag hoppas att någon dam ska komma ikapp. Men det är det ingen som gör. 

Vatten över huvudet....

...och sen ut med näven för att få lite extra dricka. Sa jag att det var varmt?

Med 15 km kvar till mål börjar herreliten komma ikapp, jag försöker räkna dem för att lista ut när Daniel kan tänkas komma förbi, de startade ju en timme efter oss. Men han dyker inte upp förrän precis efter att jag gått i mål. Alltid något!

Omkörningarna går för övrigt väldigt bra tycker jag, jag försöker verkligen hålla mig ur vägen och jag hoppas att de tycker det är okej. Det många åsikter och viljor angående detta med damstartens vara eller icke vara och hur den ska gå till, men jag är så enormt glad att få tävla på lika villkor på detta sätt. Förutom att starten är enormt mycket bättre säkerhetsmässigt så hade jag så fantastiskt bra cykelåkning med många tjejer denna dag och det hade aldrig blivit så om det inte varit damstart.

Uppför den ökända Leos backe. Sista jobbiga stigningen. Helt slut. Foto: Cykelkanalen.se

Hur summeras då detta? En sjätteplats i D40 och nånstans runt topp 30 totalt bland damerna. Många som väggade på grund av värmen var nog lite till min favör. Bra känsla men resultatet borde ändå varit något snäpp bättre. Dagen efter hade jag iaf den värsta träningsvärk i låren man kan tänka sig, så det är ju ett kvitto på att benen fått jobba. 

Fantastiskt arrangemang var det i alla fall. Bra utplacerade depåer och snabb hjälp när det behövdes. Finnmarksturen har små petflaskor med vatten och sportdryck att enkelt greppa i farten, helt suveränt!

Tack för denna gång. Nu väntar Cykelvasan om två veckor. Vi ses i Sälen! 

Äntligen i mål. Foto: Cykelkanalen.se

Ränneslättsturen 2019 - en väldigt varm historia

Det började i Värmebölja och slutade i fyra timmars plåga. Fjärde loppet i Mitsubishi MTB challenge.

Vi tar det från början! Med nästan två veckors utebliven träning efter en förkylning som knäckt både motivation och resten av kroppen samt en rejs-cykel (min älskade Kermit) som diagnostiserats med en allvarlig förslitningsskada så kan det väl tänkas att förutsättningarna för ett topp-lopp inte var de allra bästa.

Förlåt? Ursäkter? Näää... Vi cyklister kommer väl aldrig med ursäkter? 

Angående avdelningen FEL cykel så fanns det väl ett visst missnöje därhemma från min sida över detta. Daniel påpekade föga subtilt att det inte var särskilt synd om mig som skulle få åka på minisemester med familjen till Småland, bo på idylliskt lantställe och köra ett välarrangerat lopp på en fin kolfibercykel (läs: sluta lipa din bortskämda kärring!). Nu ska vi inte i sammanhanget någonsin nämna vad han själv genom åren har gnällt över inför tävling. 

Men nåväl. Loppet. Detta år hade Ränneslätt infört damstart vilket innebar att alla damer i tävlingsklass fick starta 1h o 10min före herrarna. Detta var då alldeles enastående fantastiskt. Nästan 50 damer rullar tillsammans ut ur Eksjö följandes en masterbil och känslan av superstjärnestatus är total. Ingen hets och ingen fara för liv och lem. När masterbilen sedan släppte var det fortfarande ett sansat tempo som gradvis drogs upp av eliten och grupper började bildas.

Så långt var det så roligt att jag fick gåshud.

Jag tyckte också att cykeln svarade bra på de lättåkta partierna i början och jag började känna mig stark. 

Där är vi iväg! Foto: cykelkanalen.se

Damfältet. Mitt huvud syns till vänster om Erika Jepsons (4013) axel.
Foto: cykelkanalen.se

Normalt sett brukar jag vara klen i starten och sen börja komma igång efter c:a 45 minuter. Nu blev det precis tvärtom. Efter 45 minuter så insåg jag att detta skulle komma att bli en riktigt plågsam historia. 30 grader varmt, gassande sol och klen kropp. För första gången nånsin tror jag att jag bara önskade att loppet skulle vara slut. Och det önskade jag då i drygt 3 timmar. 

Ett ansträngt leende i dammet.
Foto: Cykelkanalen.se

Om cykeln svarade bra på lättåkta partier så gjorde den inte det där det var stök. Eller, snarare är det nog så att jag inte är någon hardtail-cyklist, jag är inte tillräckligt stark. Ränneslätt bjuder ibland på A och B-spår, dvs man kan vid ett antal tillfällen välja om man vill köra svår och kort eller lätt och längre spår. Jag anser mig vara en relativt teknisk cyklist ur långloppsperspektiv och väljer därför alltid svårt spår. Och det klarade Batman och jag ändå av finfint.

Jag blev dock grundlurad vid första spårvalet för jag tog för givet att röd färg på pilen var lika med svår, och blå då lätt. Men nä. Så jag tog en faslig omväg istället på lätt bana... Nu var nog ingen skada skedd. Tror Jennie Stenerhag inte varit hotad även om jag valt det svårare (och kortare) alternativet.

Sedan blev det dock blått, kort och "svårt" spår för hela slanten och där växte självförtroendet en bit. Och när jag körde vid det kanske svåraste partiet tyckte jag mig höra applåder och tittade runt vem det kunde vara - men det var bara vattnet i min uswe som skvalpade på ryggen. Blev dock lite peppad av det ändå...

Cyklade en hel del ensam då jag var så sjukt ojämn. Tog totalt slut i varje litet motlut, och körde förhållandevis snabbt när det var lättåkt, och det innebar att jag åkte jojo mellan cyklister framför och bakom. Jag hade inget pulsband så jag hade ingen aning om vilken ansträngningsnivå jag befann mig så på papperet. Men det var nog ärligt talat lika bra...

Yvonne kom ikapp mig vid teknikspåren och lät så glad och såg så stark ut - precis tvärtemot hur jag kände mig... Men det är ju kul att nån annan hade kul.

Märkbart röd i fejan.
Foto: cykelkanalen.se

Med 20km kvar hade jag förbrukat mina drygt 2 liter vätska och jag såg inte en människa nånstans. Såg på snitthastighet och klocka att jag då troligtvis hade en timme till mål, och jag undrade lite hur det skulle gå. Men så plötsligt så ser jag en gul rygg lite längre fram och jag tänkte att "bra, då är det åtminstone nån som ser när jag faller ihop", så jag försökte jaga ikapp. Och väl ikapp så fick jag även några klunkar sportdryck av Elna Dahlstrand - tror det kan ha räddat mitt liv. 

I målet sällade jag mig till skaran av totalt nedbrutna cyklister. Fick förstklassig vätske- och matservice av familjen Arbin, och blev väl människa efter några minuter igen.

Målet efter 78km och 4 timmars plåga. Jag är inte riktigt lika nöjd som han bredvid.
Foto: cykelkanalen.se

En riktigt rolig anekdot i det hela är att jag hade glömt att sätta chipet på hjälmen så det satt fortfarande fastklistrat bakom nummerlappen på ryggen. Kom på det typ en timme in i loppet och lyckades fippla fram det och klistra på det på hjälmen. Dock så hade Borre under tiden hunnit bli orolig då jag inte fick nån mellantid så han försökte ringa mig. Och det absolut mest intressanta är att min telefon av sig själv svarade honom med ett logiskt sms: "Jag är på väg."

Summa summarum, detta misärlopp lägger jag i mappen "inte en av mina bästa dagar". Men jag är fullföljde och jag är nöjd med det.

Fick dock äran att se klubbkompis Hanna kliva överst på pallen i D40, och Daniel tog en tredjeplats i H40, men det får ni läsa om i en annan blogg!

Daniel på en tredjeplats i H40.
Foto: cykelkanalen.se

Pallen i D40 med Hanna överst!
Foto: cykelkanalen.se