För att kunna göra detta fick vi i år med oss förstklassig support i form av mina föräldrar som stod för all markservice under veckan så att vi kunde göra det vi ville. Dessutom hängde de med på resan mellan Sälen och Mora i bil under loppet. Helt underbart!
Rejsrapport Cykelvasan 90 - så hur gick det då?
Jo, vi börjar med ursäkterna. På söndagen helgen innan när vi körde upp kände både jag och Daniel att vi höll på att bli förkylda, och när vi vaknade på måndagen gick det inte att förneka. Viktigaste veckan på året och min största tävling - FÖRKYLD?! Ve och fasa!
Vi köpte apelsiner, grönsaker, ingefärsshot och c-vitamin. Vi halsade Echinagard och sprayade Coldzyme. Vi tänkte inte ge detta virus någon lätt match.
På något sätt lyckades jag nog korta ner utbrottet, och på fredagen kände jag ändå att det skulle gå att starta utan fara för hälsan, men på väckningspasset kände jag också att det skulle bli tufft att köra på för fullt. Lungorna var inte riktigt med.
Det tråkigaste med detta var att det var svårt att njuta fullt ut under veckan med annan cykling. Den förbannade förkylningen hängde som ett åskmoln över en hela tiden. Det positiva var att jag släppte allt vad ambitioner var för egen del och kunde ägna mer tid åt barnen och myscykla med dem i Trysil och Rörbäcknäs, vilket var helt fantastiskt.
Den andra ursäkten som jag tänker slänga mig med är att jag borde bytt klinga fram. Jag har 32T och nånstans runt 35-40km/h trampar jag luft. För att kunna trycka till lite extra hade jag behövt en 34T för att få en högre växel när det gick riktigt fort.
Starten i Berga by
På lördagen var jag så fruktansvärt nervös att jag var nära att lipa flera gånger. När jag stod i startfållan kom mina föräldrar och barnen för att kolla in starten och det var så stort för mig att jag nästan tappade det helt... När de sedan spelar den där jäkla signaturmelodin för Vasaloppet så knyter det sig och jag blir helt skakis. Finns lite att jobba på här...
 |
| Jag och barnen precis innan start. Ansträngt leende... Foto: Per Forsberg |
Starten går och 120 damer rullar iväg och jag gör det jag ska. Jag är i nedre halvan av startfältet efter en stund, men det är som det brukar, och jag är i alla fall inte sist uppför startbacken. Jag har dålig koll på hur fort jag kör och när backen egentligen är slut, vilket jag förbannar mig lite för - det hade underlättat att veta. Men jag har några bekanta ryggar att gå på, Helen Nilsson och Yvonne bland andra, och det är tryggt.
När backkörningen är över efter 10 minuter har det splittrats upp och bildats grupper. Och jag har för mig att jag ligger längst bak i en gigantisk klunga som är på väg att bli två där på grusvägarna. Och jag ligger då längst bak i den andra gruppen. Men jag vet att det snart kommer ett lite stökigare parti där jag brukar vara snabb, och det stämmer bra - jag får möjlighet att krypa längst fram i den här klungan och lyckas jaga fast i baken på nästa - känner igen cyklister från förra året, bland andra Anki Berggren och tänker att det är här jag ska vara. Vi bränner förbi Mångsbodarna i vad som känns som rasande fart och i efterhand kan jag se att jag är snabbare dit detta år än förra. Och det är så himla kul att ha familjen på plats som hejar entusiastiskt :-)
 |
| Strax efter start. Ser redan trött ut. Foto: mtbfoto.se |
Släpper klungan i Risberg :-(
I backarna upp mot Risberg orkar jag inte hänga med den här klungan längre. Jag jobbar febrilt för att komma ikapp sen när backarna är slut, men jag är helt ensam och det är motvind. Modet sjunker rätt rejält och jag bestämmer mig för att slå av lite och vänta in nästa klunga för det är inte ett alternativ att köra själv på den här banan i motvind. Kör strax om Anki och två andra cyklister som kraschat, det verkar gått okej men jag får chans att anmäla detta bara några hundra meter fram till ett par flaggvakter som agerade direkt. Skönt!
Till en början är det bara två cyklister som kommer ikapp mig, och vi försöker hjälpas åt, vilket var kul även om det för mig var svårt att hålla igen. Jag hade sprätt i benen och är snabb utför men orkade inte riktigt dra ifrån, så jag orsakade väl lite dragspelskörning...
Sedan blir vi ikappåkta av den klungan jag väntade på, och då har vi väl en sådär 4 mil kvar. Jag märker dock att det inte är många förutom jag som orkar eller vill ta några förningar. Jag blir rätt frustrerad och känner att varje gång någon annan går fram och kör så går tempot ner, och det ville jag verkligen inte. Därför valde jag att ta så mycket av dragjobbet som möjligt.
Det var dock ett par andra tjejer som försökte hjälpa till men jag tror flera i den här gruppen körde lite över vad de orkade, samtidigt som jag tyckte det gick i fikatempo om jag inte drog. Det var kanske ett bevis på att jag borde ha varit med klungan fram för egentligen - men dagsformen satte stopp för det.
 |
| En timme kvar av loppet. Foto: Happyride.se |
Målgång
Vi närmar oss målet och blir omkörda av den gigantiska 40-mannaklungan i herreliten. Jag agerar diktator i vår klunga och försöker se till att allt går så säkert och smidigt som möjligt och det tycker jag att det gör. Motvinden har gjort att täten tryckts i hop, vilket är på gott och ont. Å ena sidan blir vi bara omkörda en gång, å andra sidan blir det trängre och skadan större om nåt skulle hända. Men allt går smidigt.
Även om jag upplever att publiken är enorm och peppande på campingen i Mora är det tungt och besvikelsen börjar välla upp. Jag är många minuter från förra årets tid och kommer rulla in långt över vad jag förväntat mig detta lopp. Anki försöker dra igång mig för att jag inte ska bli omkörd av tjejerna i klungan som inte orkat dra de senaste 4 milen och nu verkar fått hemlängtan. Jag blir givetvis omkörd av flera stycken precis på upploppet och jag blir i besvikelsen också riktigt, riktigt sur över detta. Jag hade kanske gjort likadant men jag tyckte där och då att de borde hållit sina positioner bakom mig då jag gett dem skjuts i 4 mil.
Så här i efterhand tycker jag givetvis att jag är ett stort fån, och vill be alla inblandade om ursäkt för min bistra uppsyn. Om jag kommer på plats 60 eller 65 kan ju kvitta - jag hade inte varit nöjdare för det.
Besvikelsen ligger i att det inte riktigt blev som jag hade tänkt den här dagen, eller det här året för den delen. För 3-4 år sedan fick jag enormt stor utväxling för varje extra träningstimme jag la ner. I år har det inte varit så. Cykelvasan var mitt stora mål och jag lyckades inte med det jag hade förväntat mig. Konkurrensen är större i år än nånsin, men det spelar ingen roll, det är min egen prestation som gnager.
Slut i rutan
Den här veckan och den här tävlingen betyder väldigt mycket för mig av flera anledningar. Cykelvasan är en enorm tävling med 23000 startplatser på tre dagar vilket är så häftigt och viktigt för sportens synlighet i Sverige. Jag anser också att Cykelvasan gör ett viktigt och föredömligt arbete när det gäller uppmärksamhet och lika villkor för damer och herrar i tävlingsklass.
Våra barn älskar att åka till Sälen och i bilen hem satt den yngste och storgrät för att han inte ville åka hem. Dalafjällen är underbara (om än något osäkert när det gäller väder).
Ja, listan kan göras lång på anledningar att åka till Lindvallen vecka 32 varje år men vi har mer eller mindre bestämt oss att ta en paus nästa år, och då känns det extra tråkigt att inte vara nöjd och inte få revansch.
MEN! Inte meningen att låta sådär superdeppig! Nu är det Bockstensturen kvar i Långloppscupen och sen väntar Snapphaneturen på hemmaplan. Det ska bli kul - eller, jag ska se till så att det blir kul.
Sedan väntar en härlig höst som jag hoppas ska bli sådär färgstark med massor av fin cykling och annat :-)
