Är det något jag inte riktigt klarar mentalt så är det att GE UPP. Idag vaknade jag av åska och spöregn, på dagen av ett MTB-lopp som jag så länge sett fram emot; Snapphaneturen - som marknadsför sig som "Sveriges Stigrikaste Långlopp". Helt underbart lopp med fantastisk miljö och stigar.
Men tanken på att släpa barn och cyklar upp till Hässleholm, för att lämna barnen på en camping hos snälla farmor och farfar och sedan cykla (eller kravla) 6 mil i lera kändes något motigt. Med prognosen 12mm regn i Hässleholm under dagen och ett dessutom kraftigt eftersatt hushåll sedan sommarens strapatser, gjorde valet egentligen enkelt - jag och barnen stannar hemma...
Men detta inte utan ångest. Att ge upp är något jag inte är bra på. Så nu sitter jag här och försöker skriva av mig min ångest varvat med att jag surfar in på SMHI för att försäkra mig om att det dåliga vädret håller i sig - för om det plötsligt klarnar upp där i Hovdala, så kommer jag helt klart att gråta en skvätt.
söndag 28 augusti 2016
söndag 14 augusti 2016
Cykelvasan 2016 - besviken och blåslagen
Sälenveckan inför Cykelvasan har varit den semestervecka jag mest sett fram emot trots en härlig Kroatienresa tidigare i sommar.
Att få hänga i en mysig stuga i Lindvallen med familjen och kunna cykla MTB i princip när man vill är för mig höjden av lycka. I år hade vi dessutom stuga nära Gustavsbacken, där det finns en cykelpark med många möjligheter för både barn och vuxna.
Stugan och omgivningarna var som vanligt toppen - och med farmor och farfar som följe fanns dessutom möjlighet för mig och Daniel att åka till Rörbäcksnäs och cykla alldeles själva!
Vädret var dock inte på topp, kallt och något regnigt, men det klarnade upp framåt helgen för Vasan.
Min start på Cykelvasan öppet spår gick av stapeln kl 11.35 i startgrupp 2. Mina ambitioner var att åtminstone slå fjolårets tid på 3.54. Jag hade en förhoppning om att fila detta med minst 15 minuter.
Startbacken gick som förväntat - brännande lår i 1200 meter uppför. Backen är inte så brant, men väldigt seg. Snart upptäckte jag dock att jag är ganska ensam. Det var inte många cyklister att hänga på. Jag kände också efter dryga halvtimmen att jag hade lite svårt att pressa mig till det där lilla extra. Förra året minns jag att det var skitjobbigt, men motiverande, nu var det mest jobbigt och tråkigt.
Men det tuffar på i distanspuls. Efter 2 timmar inser jag dock att jag måste öka på för att kunna slå förra årets tid med någon större marginal. Men det går inte riktigt. Det är ganska bra motvind på de öppna platserna, och jag har svårt att pressa mig. De cyklister som jag kan slå följe med korta stunder kör jag ifrån i uppförsbackarna, så de är inte mycket till hjälp. Hittar en tjej som jag kör bra ihop med en halvtimme men inte heller hon följer mig upp i motluten.
Svårt att tro att det är över 4000 deltagare i detta lopp när jag inte ser en människa varken framför eller bakom.
Med knappa 2 mil kvar har jag en svans av män som startat i gruppen framför mig, och jag blir vansinnigt irriterad av att ingen vill hjälpa till och dra. Tillslut är vi dock två som turas om att hålla farten.
När det är 2 km kvar så trycker jag på men är alldeles för slarvig och ofokuserad, och jag kör in i något som kan vara en sned rot som gör att jag tappar balansen. Lyckas få ned farten och tror nog att jag ska hålla mig uppe, men vurpan är ett faktum. Sitter på knä med en smärtande armbåge och extremt onda lår, och funderar på om något är brutet. Ser två åskådare resa sig långsamt från sina stolar men jag vinkar till dem att det är okej.
En halvvasa-tjej i rosa täckjacka (tror jag) och färgglada tights stannar och undrar hur det är med mig. Jag blir väldigt rörd och tackar henne mycket för omtanken. Gubbarna i svansen är borta sedan länge...
Kör sedan genom campingen som är ganska folktom detta år, men jag är ändå helt knäckt så det spelar mindre roll. Euforin att köra i mål finns inte heller. Tittar på klockan, 3.55 - en minut sämre än förra året. Fan också. Och ont gör det också.
Att få hänga i en mysig stuga i Lindvallen med familjen och kunna cykla MTB i princip när man vill är för mig höjden av lycka. I år hade vi dessutom stuga nära Gustavsbacken, där det finns en cykelpark med många möjligheter för både barn och vuxna.
Stugan och omgivningarna var som vanligt toppen - och med farmor och farfar som följe fanns dessutom möjlighet för mig och Daniel att åka till Rörbäcksnäs och cykla alldeles själva!
Vädret var dock inte på topp, kallt och något regnigt, men det klarnade upp framåt helgen för Vasan.
Min start på Cykelvasan öppet spår gick av stapeln kl 11.35 i startgrupp 2. Mina ambitioner var att åtminstone slå fjolårets tid på 3.54. Jag hade en förhoppning om att fila detta med minst 15 minuter.
Startbacken gick som förväntat - brännande lår i 1200 meter uppför. Backen är inte så brant, men väldigt seg. Snart upptäckte jag dock att jag är ganska ensam. Det var inte många cyklister att hänga på. Jag kände också efter dryga halvtimmen att jag hade lite svårt att pressa mig till det där lilla extra. Förra året minns jag att det var skitjobbigt, men motiverande, nu var det mest jobbigt och tråkigt.
Men det tuffar på i distanspuls. Efter 2 timmar inser jag dock att jag måste öka på för att kunna slå förra årets tid med någon större marginal. Men det går inte riktigt. Det är ganska bra motvind på de öppna platserna, och jag har svårt att pressa mig. De cyklister som jag kan slå följe med korta stunder kör jag ifrån i uppförsbackarna, så de är inte mycket till hjälp. Hittar en tjej som jag kör bra ihop med en halvtimme men inte heller hon följer mig upp i motluten.
Svårt att tro att det är över 4000 deltagare i detta lopp när jag inte ser en människa varken framför eller bakom.
Med knappa 2 mil kvar har jag en svans av män som startat i gruppen framför mig, och jag blir vansinnigt irriterad av att ingen vill hjälpa till och dra. Tillslut är vi dock två som turas om att hålla farten.
När det är 2 km kvar så trycker jag på men är alldeles för slarvig och ofokuserad, och jag kör in i något som kan vara en sned rot som gör att jag tappar balansen. Lyckas få ned farten och tror nog att jag ska hålla mig uppe, men vurpan är ett faktum. Sitter på knä med en smärtande armbåge och extremt onda lår, och funderar på om något är brutet. Ser två åskådare resa sig långsamt från sina stolar men jag vinkar till dem att det är okej.
En halvvasa-tjej i rosa täckjacka (tror jag) och färgglada tights stannar och undrar hur det är med mig. Jag blir väldigt rörd och tackar henne mycket för omtanken. Gubbarna i svansen är borta sedan länge...
Kör sedan genom campingen som är ganska folktom detta år, men jag är ändå helt knäckt så det spelar mindre roll. Euforin att köra i mål finns inte heller. Tittar på klockan, 3.55 - en minut sämre än förra året. Fan också. Och ont gör det också.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)