Så här kommer min första och kanske världens längsta race report om 4 Vätternrundor.
10-årsjubileum detta år, inte tionde rundan men väl 10 år sedan första starten. Då 2006 fanns inga barn och endast två (något sånär avancerade) cyklar i mitt och Daniels hushåll. Nu något fler av båda, där det endast önskas fler av det ena... Gissa av vad?
2006 startade jag 01:19 med cykelkompisen Sofie och svärfar Bengt. Lampor fram och bak för det var ju beckmörkt - men magiskt! Att se alla dessa röda lampor i stora klungor och slingrande framför en i mörkret och massor av lätt överförfriskade människor som hejade vid vägkanten skrikandes "Kom igen! Bara 29 mil kvar!" det var inget annat än magiskt. Bengt tyckte det gick för långsamt så han hängde på en annan grupp sisådär 5km in i loppet.
Sofie och jag skildes åt i Jönköping då hon var sugen på köttbullar, och jag bestämde mig för att trampa vidare ensam. Hittade ett gäng och körde ett-led i säkert 15 mil med dem till Brattebrobacken, där jag var för klen och såg dem susa iväg framför mig.
Väl i målet mötte jag svärfar som jag inte sett på 30 mil, och det visade sig att jag slagit honom med 2 minuter. Komiskt. 10:45 blev sluttiden den gången.
Innan tiden då sociala medier fanns. Denna bild var med i tidningen cykla.
Officiella målfotot från 2006
Efter några år av "träna? Ja, kanske en annan dag" så gjorde jag come back på Vättern 2014, övertalad av ett par kollegor på hösten innan. Jag skulle köra med ett gäng herrar av den äldre segare sorten. Idog vinterträning i spinningsadeln, men när starten gick hade jag inte en chans att hänga på. Ut ur Motala kör MC:n som om han stulit den och vi kommer snabbt ikapp gruppen som startat 2 minuter före. Mjölksyran sprutar ut ur öronen och jag inser att det inte kommer hålla (no shit). Så när MC:n släpper så släpper även jag och ser avståndet till min klunga bli större och större. Varit där så många gånger - tystnaden som uppstår och jag är ensam. 29 mil kvar, och ensam. Magiskt och tragiskt. Eller, nja, det är ju en del andra idioter ute, så helt ensam är man ju inte. Men med 18 mils motvind från helvetet var det svårt att hitta något hållbart sällskap. Så ensam men nöjd och glad i mål på 10:38.
Målgång 2014 - och min allra första selfie på Insta. Historiskt.
Fighting face nära Medevi 2015
Jag och Malin firar i parken 2015
Även om gratulationerna är många så möts jag av kommentarer som gnager:
Kollega: "När jag följde dig och såg dina mellantider tänkte jag att det måste vara nåt fel"
Cyklist 1: "Jaha, jaja, ja det är ju många som har fått bra tider i år"
Cyklist 2: "Jaha, okej. [paus] Men vänta, vad sa du?"
Cyklist 3: "Okej, men det var himla bra förhållanden va?"
WTF?! Så - upp till bevis! 2016! Nu 40+ och 3 barn och 10 år efter premiären. Samma tyskimportcykel men bättre cyklist. MTB-cykling har gjort mig starkare fyskiskt och mentalt, så även om landsvägsmilen inte blev så många före detta VR så är pannbenet och låren kraftigare.
Anmäler mig med sub9.30-ambition. Tänker att sub9 är ouppnåeligt. Men så är det någon som utser mig till kapten för Sub9-gruppen. Shit. Okej, organisera är jag ju ganska bra på så vi lyckas få ihop en grupp på närmare 20 man (varav 3 kvinnor) med ambitioner att gå imål under 9 timmar.
Trots min entusiasm inför start så är jag oerhört tveksam inombords. Går in i en sjuk nervositetsbubbla ungefär en vecka innan och har svårt att fokusera på nånting utom hur det känns i kroppen. Fotbolls-EM? Skolavslutningar? Bah! Jag ska ju cykla Vättern! Min vän Martina kallar det Spandexbubblan.
Och klockan blir 04:38 den 18 Juni. Starten går. Jag vet att jag är seg i början och det tar mig vanligtvis 1-2 timmar innan jag är igång på riktigt och får ett flyt, men efter en timme känner jag att jag nog inte kommer få den där känslan. Alls. Benen känns tunga, jag mår illa och humöret är ganska lågt. Cykelglädjen kommer endast korta stunder för att snabbt försvinna igen. Men jag är med i rotation hela tiden för jag vågar inte ligga längst bak. Livrädd att bli avhängd. Trampa, trampa, äta, dricka. Håll i.
Efter Jönköping regnar det så att det känns som nålar mot kinderna. Låren bränner och jag får kämpa varje meter. Det är flera röriga mil med många jobbiga omkörningar och mötande trafik, jag och Malin och några till fastnar bakom en gigantisk klunga. Vårt gäng splittras några kilometer innan vattendepån i Fagerhult. Jag ser första halvan av Lunedi långt fram på vägen. Avståndet ökar och vi är några som jagar. Fan. Det är kört. Slösar onödiga krafter på att försöka komma ikapp, men det behövs ju inte, vi är samlade igen vid depån. Någon säger "Kan vi köra som en grupp nu?" Malin är skitförbannad. Jag häller ut min sportdryck för den får mig nästan att spy. Vi samlar ihop oss. 16 mil kvar med världens bästa cykelgäng.
Regnet håller upp och vi huttrar i vinden. Men nu går det fort, och snyggt.
Så kommer det äntligen, Hammarsundet. Vändningen. Mentalt och geografiskt. Jag ligger först uppför och bestämmer farten och känner mig stark för första gången på hela resan. Och där uppe finns bara cykelglädje och en enastående utsikt över Vättern.
Men det är egentligen inte förrän vi kommer till Motala, ett par km från mål som jag förstår att jag inte kommer se klungan glida iväg framför mig och det blir tyst. Jag kommer rulla in under nio timmar tillsammans med de andra. Och så blev det. 08:52.
Men vad är det för kul med Vätternrundan egentligen? Det förstår man nog först när man faktiskt rullar över mållinjen...
Efter målgång 2016
Fyra Vätternrundor 2006-2016 - blir det någon mer?
