Prispall på Billingeracet 2017

Tydligen tyckte jag förra året att Billingeracet var fantastiskt kul. Det är alltså det loppet som fick mig att börja den här "resan" mot en medelmåttig satsning på långloppscupen Mitsubishi MTB Challenge detta år. Det har varit en lång vinterväntan på Billingen - årets första deltävling.

Och Billingen kom. Och var faktiskt ganska hemsk på flera sätt. Men också underbar till slut. Vi började resan på fredag kväll för att lämna barnen hos mina föräldrar i Laholm. Sedan på lördag morgon var det jag och Daniel i bilen. I vanlig ordning fulltankade med elektrolyt och carboloader och kaffe och den ena kissnödigare än den andra. 4 pissestopp på 3 timmars bilresa är väl helt normalt?

Framme i Skövde och jag kände mig ganska samlad och laddad. Men illamående. Jag satt på huk bredvid bilen och höll verkligen på att kräkas. Daniel skämdes nog lite över mitt hulkande. Efter det vanliga tävlingsfixandet så rullar vi ner till start. Jag rullar och Daniel tokcyklar. Han ville få en bra plats i fållan och vi var ju lite sena.

Vid starten är alla taggade och nervösa på sitt sätt. Vi snicksnackar. Kramas. Visar våra målade naglar. Jämför blåmärken. Ska man ha armvärmare eller inte? Långa eller korta ben? Hur varmt ska det egentligen bli? Jag står i fållan bredvid rutinerade Jessica Bengtsson som ger mig många goda råd. Hon rättar också till mina kläder lite. Som sagt. Alla på sitt sätt. Själv har jag fortfarande nära till spyan. Men den håller sig borta.

Längst fram i startfältet

Starten går och det är ganska trångt men jag tycker inte att jag blir trängd. Startbacken är lång och seg, och väl uppe har jag Yvonne strax bakom mig och Jessica har seglat iväg framför. Övriga 5 damer i D40 har jag ingen koll på alls.

Frågar mig själv i backen om jag tar i allt vad jag kan eller om jag fegar? Jag kan inte svara på det. Pulsen är jättehög men troligen mer av adrenalin än ansträngning. Kanske borde gasat mer ändå?

Det är kö sen på singeltracken och det går i som jag kallar det "utflyktstempo". Har inte en tanke på att försöka ta mig förbi förrän en tjej i D30 kommer skumpande i riset till höger om stigen och kör om mig. Va? Shit! Kan man göra SÅ? Jag fattar galoppen och skumpar in bakom henne och vi kör om en lång rad män i olika kulörer och valörer. När det sen börjar bli lite mera smalt och tekniskt har kön glesnat och jag kan köra hyfsat i mitt eget tempo.

Tredje cyklist från slutet i detta tåg

Sen kommer jag in i loppet allt eftersom. De första milen går ganska fort. Fram till Öglundabacken. Precis innan den börjar är en depå. Och precis som förra året tar jag en halv banan som jag inte kan äta eftersom det är alldeles för stökig terräng. Så jag är en bit påväg upp i denna kategori-4-backe när jag lyckas klämma i mig bananen. Inte så värst bra kanske. Det är svårt att svälja när man har nästan maxpuls. Tror helt klart att det är anledningen till min dåliga gnista uppför.

Men upp kommer man ju alltid. Har fortfarande inte sett några kvinnliga konkurrenter i D40 sedan startbacken. Nu är det klassiskt Billingerace. Trevliga stigar varvat med grusvägsrace. Grusvägarna kan jag vara utan faktiskt. Mer stig åt folket! Men "motsatta sidan" på Öglunda bjuder på en FANTASTISK utförskörning på böljande stig i ett hav av vitsippor. Kan vara så att detta är något av ett förskönande i efterhand, men jag jublade högt vid flera tillfällen och jag fick säkert mycket extra energi av alla insekter som passade på att smita in i min glada mun. Kan vara en av de absolut roligaste cykeltillfällena någonsin!

Japp. Precis så kul var det!

Men sen är det tack o gonatt. Inte riktigt. Men nästan. En massa fina stigar. Krokodilstigen. Sand & Ljung. Fan o hans moster. Rötter och åter rötter. Min energi är ganska slut med 2 mil kvar. Jag mår dessutom så illa att jag överväger att kliva av och lägga en fin pizza i blåbärsriset. Jag har också ont i nedre delen av magen och funderar allvarligt på att bryta. Detta pågår i vad som verkar vara en evighet. Men som tur är har jag ingen bakom som jagar och de herrar som är framför verkar jag konstigt nog närma mig trots att jag mår så himla dåligt. Det gör ändå att jag håller ihop. Tänker nog att det viktigaste är att komma i mål. Slår nog av på takten en del. Hämtar mig. Precis när vi kommer in i bostadsområdet och den fruktade Strupen väntar om hörnet så kommer klubbkompis David upp bredvid mig. Han hade kostat på sig en pissepaus i loppet och var nu ikapp mig igen. Vi småsnackar lite och jag skrämmer upp honom (och mig) inför Strupen. Han verkar dock inte bli så uppjagad.

Vittring på mål

Så ser jag den. Men jag blir lite förvånad för den ser inte alls ut som jag minns från förra året. Brant, javisst. Men att jag skulle gå upp? Nä. Visst var det nåt tillfälle när jag önskade mig en lägre växel, men det funkade faktiskt. Och sen när Strupen är över så är man ju praktiskt taget i mål. Ingen konkurrent bakom och ingen annan tjej heller. Så jag tog ett tramptag i taget.

Över mållinjen och medalj. Ja, alla får medalj. Så viktigt. Hade jag inte fått den så hade jag inte fattat att loppet var över. Nu är jag nyfiken på vilken placering jag har. Nånstans mellan plats 2 och 7 hade jag räknat ut (smart, jag vet). Visste ju inte hur många som stuckit framför i startbacken.

Det visar sig att jag lyckats komma på tredje plats i D40, och det känns helt overkligt. Daniel tycker att jag ska sticka till bilen och byta om så att jag inte fryser. Men jag vågar inte gå ifrån området. Tänk om jag skulle missa prisutdelningen?!
Och jag vill heller inte gå därifrån för det är också så underbart och roligt att stå där och snacka med alla cykelkompisar. Hur kändes det? Strupen var inte så illa. Öglunda. Usch. Aldrig mer. Ses vi i Falun?

Upp på pallen.  Lite pinsamt först, men sen får jag en överdimensionerad rabattcheck på 300kr från 8848 Superstore, och då känns det helrätt. Åsa från Västerås på andraplatsen och så coola Jessica överst på pallen så klart. Grymt nöjd.

Tummen upp för pallplatsen. Foto: Nellie Larsson (2a i damer elit)

DEN har kommit

Det var en lång väntan - otroligt jobbigt - men nu mår alla bra!
Ny familjemedlem har alltså anlänt - 57kg stålkropp i högblank svart - lyder under namnet Monark LT2 Aktivitus Edition.

Jag har varit ganska drivande i detta att köpa en Monark för att ha som trainer inomhus. Vi har velat fram och tillbaka om det ska vara en trainer där man sätter dit sin lvg-cykel eller om det ska vara just en Monark. Jag har inte direkt gillat att sitta på Daniels cykel på trainern då den inte alls passar mej. Efter en halvtimme så skriker hela kroppen KLIV AV, och det är ju inte så kul om man vill köra distans. Anledningen till att jag suttit på hans cykel är att jag har ingen wattmätare på min, och det vill jag ju ha.

Så för att vi båda skulle kunna köra wattbaserade träningar, med Zwift och allsköns statistik, så behövde vi oavsett uppgradera källarlokalen med något bättre.

Fördelen som jag såg det med Monark är att då har vi en inomhuscykel som inte är beroende av vilket skick lvg-cyklarna är i. Jag har ju bara en lvg, och skulle den då vara otillgänglig så blir det problem att köra inomhus eftersom jag ju inte gärna använder Daniels cykel. Och det argumentet verkar ha funkat :-)

Visst, alla nya trainers är fantastiska med sin följsamhet, känsla och variabel watt och allt det där. Men det känns ändå bra att ha en pryl som alltid står där nere och väntar på en...
Och den är inte superful heller - och tar faktiskt lite mindre plats än en trainer!

Nya familjemedlemmen...

Nu är det 2017

Sedan jag gjorde konditionstestet på Aktivitus så har jag varit lite småkrasslig till och från. Det syns inte på Strava direkt, träningsfrekvensen är helt okej. Ett 15-tal pass av varierat slag, löpning, cykling, trainer och spinning. Totalt 17 timmar i december 2016, jämfört med 2015 då Latmasken tog över och det blev 3.5 timme i december månad...

Flera härliga turer här under höstvintern alltså; Luciacykling i Genarp med CK Lunedi, magisk mörkercykling på Järavallen med grymma cyklister - allt ackompanjerat av snörvel och rossel. Astmamedicin och husmorskurer - inget verkar funka riktigt. Men jag är inte heller riktigt sjuk (tack och lov) så det går hyfsat att träna mellan varven. Bara sådär snuvig, lite luftrörskrångel och så vidare.
Kan säga att det är nog tur att jag gjorde det där testet, för det gav mig en ordentlig knuff i rätt riktning. Annars hade jag nog satt mig i soffan och snörvlat, rosslat och tyckt synd om mig själv.

Just idag har jag ändå ställt in cykelturen. Termometern visade -13C och det kändes riskabelt för luftrör och tår (herregud vilken mes jag är, som barn hade vi -15 som gräns för utegympa). Men det blev en kort löptur i kylan i alla fall.

Nu är det faktiskt nytt år! 2017 - jag fyller 42 och ska köra MTB-marathon med tävlingslicens för första gången i mitt liv. Galet. Och galet spännande.