Konditionstest på Aktivitus!

Har sedan en tid önskat att få göra ett riktigt konditionstest - hur bra/dålig är jag egentligen? Vad behöver jag träna på?

Svaret kom - presentkort på Aktivitus testklinik i Göteborg (födelsedagspresent från min man som jag fick betala själv, men det är en annan historia :-D)
Tid bokad och jag tog bilen torsdag kväll på en alldeles egen liten minisemester upp till Orust för en kort visit hos lillebror med underbara familj. Gött med egentid.

Fredag morgon - brorsan fixade brakfrukost med gröt så jag skulle stå mig på testet, och sedan bar det av in till Göteborg mitt i rusningstrafiken. Hade supergott om tid - som tur var - för när jag betalade parkeringen så fastnade kreditkortet i maskinen och jag fick ringa numret som stod på apparaten! Men, prick 09:00 med andan i halsen inne på Aktivitus.

Vilket ställe! Här är man inte det minsta konstig. Helt normalt att prata FTP, laktattrösklar och syreupptagningsförmåga.
Jag hade bestämt mig för att köra både bastest och VO2-max, men eftersom jag inte riktigt vet vad jag vill eller orkar med kommande säsong så köpte jag inget träningsupplägg den här gången - även om det lockade lite.

Så kör man igång! Upp på Monarken och först laktattest med blodprov mellan stegringarna. Sedan lite vila och så på med Bane-masken och KÖR!

Bane?

Man ser grym ut, känner sig grym och testet är grymt på flera plan.
Tråkigt var att jag dagen innan kände den där lilla retningen i halsen - den som är på väg att bli en förkylningsinfektion. Försökte mota den med Ipren och en god natts sömn, men det kändes ändå harkligt och jag är osäker på om jag verkligen kom till min rätt i testet.

FTP - ingen aning om vad jag hade förväntat mig här. Modesta 170 Watt. Ja, jo, jag vet att jag är en medelmåtta, men det kändes ändå lite klent.

VO2-max - 50,3 mg/ml. Wow! Supernöjd! Först i alla fall. Men så förklarade den pedagogiska Mattias Lundqvist att det var bra i förhållande till medelsvensson, men jämfört med eliten, well, not so much.

Så, vad är domen? Hög verkningsgrad. Dvs starka ben i förhållande till kondition. Så det är bara att träna på det jag hatar mest. Intervaller. Fyror och kortare intervaller. Usch. Men det är bara att sätta igång.

Bockstensturen 2016 - utebliven lerfest men ganska gyttjigt ändå...

Jag har förstått att det måste regna på BST, och om det inte gör det så regnar det ändå dagarna innan för att cyklisterna ska få en riktigt slirig bana och fina lerinpackningar på kropp och cykel.

Årets upplaga var min första, och även om det sades att det var ovanligt torr bana så har jag ärligt talat ingen lust att undersöka hur banan skulle varit om den varit blötare än så här...

Mådde som vanligt pyton innan loppet - jag förstår inte varför - jag ska ju bara cykla motionsklass! Velade som bara den om jag skulle ta armvärmare eller inte, valet föll till slut på att ta dem, vilket jag i starten var väldigt glad för eftersom jag verkligen huttrade i blåsten vid fästningen. Sen åkte de upp och ner under hela loppet för temperatur och puls varierade verkligen!

Starten vid Varbergs fästning

Träffade lite cykeltjejkompisar i starten. Sandra Backman som underbart nog alltid verkar ha tid till att ge mig värdefulla råd - hon brukar säga till mig att köra som fan (typ), men idag rådde hon mig att ta det lite lugnare och spara energi, eftersom det är ett långt och krävande lopp. Klokt råd visade det sig - för krävande var det.
Yvonne Östman, en tjej som jag brukar se på X-cup - eller jag brukar se en blond fläta och en rygg där det står Highland Cycling försvinna i rasande fart framför mig - så det var ren lyckträff att vi kände igen varandra. Hon peppade också och undrade varför jag inte körde tävlingsklass! Tack! Kul! Nästa år!

Tja, vad ska man säga om BST? Simply the BST? Absolut. Lerigt, kul och inspirerande. 10 mil, 5 timmar och 28 minuter. Kul? Verkligen? Absolut. I alla fall efter 98 km när man ser vattnet och Varbergs Fästning och vet att man snart är i mål...

Nästan framme...

Jag är nöjd - jag jag gift med han som kom 2:a i H30 :-)

Dålig motivation och personbästa på "hemmaslingan"

Så fort jag haft uppehåll på träning i mer än 3-4 dagar så försvinner min motivation och jag blir oerhört kreativ när det gäller att hitta på ursäkter. Frustrerande på alla sätt då jag försöker hålla uppe 5 timmars träning i veckan - helst fördelat på fler än två tillfällen...

Kommer hem från jobbet, vet att jag ska cykla MTB - det är "min" kväll. Byter om ganska långsamt och blir inte direkt ledsen att jag måste hjälpa min dotter med en toalettolycka. Cyklar iväg. Gäspar. Blinkar. Ingen pulsmätning på min Garmin. Stannar cykeln och connectar - där är pulsen - lägre än vad Gunde Svan förmodligen har när han sover. Knappt vid liv med andra ord.

Transporten upp till slingan på Järavallen tar c:a 20 minuter. Känner mig seg, ofokuserad och trött i ögonen hela vägen dit. Men så närmar jag mig starten av spåret, och det är då jag ser dem. Gubbarna. (Förlåt till alla fina män för eventuella förolämpningar.) Medelålders män med fina heldämpade cyklar och några extra trivselkilon runt midjan. Dessa Gubbar som tränar max en tredjedel så mycket som jag i tid och en bråkdel av mina kräkpass. Dessa Gubbar som ÄNDÅ alltid får lite bättre tid än jag på både långlopp och X-cup.

Jag vet att man inte ska jämföra. Jag är förmodligen procentuellt sett närmare dameliten än vad de är herreliten, men jag kan ändå inte låta bli att känna att det är orättvist. ORÄTTVIST! - med armarna i kors och putande underläpp..

Prestationsmässigt har dock detta en positiv effekt på mig. Blotta åsynen av Gubbarna ger mig horn, och ögonen är inte trötta längre. Männen ger sig ut i spåret några sekunder innan jag kommer fram. Jag avvaktar lite och ger mig sedan på jakt.

Jag har väl inte mitt bästa flyt, men tröttheten och känslan av dåligt fokus är bortglömt. Nu jagar jag en figur i svart-orange lycra en bit fram. Dock så visar det sig att detta inte är en av mina nemesis, jag kommer ganska snabbt ikapp och det går ganska långsamt. Jag får möjlighet att köra förbi när stigen delar sig och nu är jag fullt fokuserad på att köra snabbt.

Väl hemma (ja, jag SKA koppla in live-segment-uppdateringar i Garmin) kan jag konstatera att det ÄR min snabbaste tid hittills på Järavallsslingan. 30:58. Något besviken över att jag inte är under 30 minuter ännu, men planen att komma dit innan året är slut börjar ta sin form. Kanske hyra in två Gubbar? En att jaga och en som jagar mig. Då jäklar kommer det nog bli fart på medelmåttans hjul...

Inställd Snapphanetur

Är det något jag inte riktigt klarar mentalt så är det att GE UPP. Idag vaknade jag av åska och spöregn, på dagen av ett MTB-lopp som jag så länge sett fram emot; Snapphaneturen - som marknadsför sig som "Sveriges Stigrikaste Långlopp". Helt underbart lopp med fantastisk miljö och stigar.

Men tanken på att släpa barn och cyklar upp till Hässleholm, för att lämna barnen på en camping hos snälla farmor och farfar och sedan cykla (eller kravla) 6 mil i lera kändes något motigt. Med prognosen 12mm regn i Hässleholm under dagen och ett dessutom kraftigt eftersatt hushåll sedan sommarens strapatser, gjorde valet egentligen enkelt - jag och barnen stannar hemma...

Men detta inte utan ångest. Att ge upp är något jag inte är bra på. Så nu sitter jag här och försöker skriva av mig min ångest varvat med att jag surfar in på SMHI för att försäkra mig om att det dåliga vädret håller i sig - för om det plötsligt klarnar upp där i Hovdala, så kommer jag helt klart att gråta en skvätt.

Cykelvasan 2016 - besviken och blåslagen

Sälenveckan inför Cykelvasan har varit den semestervecka jag mest sett fram emot trots en härlig Kroatienresa tidigare i sommar.
Att få hänga i en mysig stuga i Lindvallen med familjen och kunna cykla MTB i princip när man vill är för mig höjden av lycka. I år hade vi dessutom stuga nära Gustavsbacken, där det finns en cykelpark med många möjligheter för både barn och vuxna.

Stugan och omgivningarna var som vanligt toppen - och med farmor och farfar som följe fanns dessutom möjlighet för mig och Daniel att åka till Rörbäcksnäs och cykla alldeles själva!
Vädret var dock inte på topp, kallt och något regnigt, men det klarnade upp framåt helgen för Vasan.

Min start på Cykelvasan öppet spår gick av stapeln kl 11.35 i startgrupp 2. Mina ambitioner var att åtminstone slå fjolårets tid på 3.54. Jag hade en förhoppning om att fila detta med minst 15 minuter.

Startbacken gick som förväntat - brännande lår i 1200 meter uppför. Backen är inte så brant, men väldigt seg. Snart upptäckte jag dock att jag är ganska ensam. Det var inte många cyklister att hänga på. Jag kände också efter dryga halvtimmen att jag hade lite svårt att pressa mig till det där lilla extra. Förra året minns jag att det var skitjobbigt, men motiverande, nu var det mest jobbigt och tråkigt.

Men det tuffar på i distanspuls. Efter 2 timmar inser jag dock att jag måste öka på för att kunna slå förra årets tid med någon större marginal. Men det går inte riktigt. Det är ganska bra motvind på de öppna platserna, och jag har svårt att pressa mig. De cyklister som jag kan slå följe med korta stunder kör jag ifrån i uppförsbackarna, så de är inte mycket till hjälp. Hittar en tjej som jag kör bra ihop med en halvtimme men inte heller hon följer mig upp i motluten.

Svårt att tro att det är över 4000 deltagare i detta lopp när jag inte ser en människa varken framför eller bakom.

Med knappa 2 mil kvar har jag en svans av män som startat i gruppen framför mig, och jag blir vansinnigt irriterad av att ingen vill hjälpa till och dra. Tillslut är vi dock två som turas om att hålla farten.
När det är 2 km kvar så trycker jag på men är alldeles för slarvig och ofokuserad, och jag kör in i något som kan vara en sned rot som gör att jag tappar balansen. Lyckas få ned farten och tror nog att jag ska hålla mig uppe, men vurpan är ett faktum. Sitter på knä med en smärtande armbåge och extremt onda lår, och funderar på om något är brutet. Ser två åskådare resa sig långsamt från sina stolar men jag vinkar till dem att det är okej.

En halvvasa-tjej i rosa täckjacka (tror jag) och färgglada tights stannar och undrar hur det är med mig. Jag blir väldigt rörd och tackar henne mycket för omtanken. Gubbarna i svansen är borta sedan länge...

Kör sedan genom campingen som är ganska folktom detta år, men jag är ändå helt knäckt så det spelar mindre roll. Euforin att köra i mål finns inte heller. Tittar på klockan, 3.55 - en minut sämre än förra året. Fan också. Och ont gör det också.

Tio år - Fyra Vätternrundor 2006-2016

Nu är fotona från VR 2016 här, och jag passade på att köpa det gamla målfotot från 2006. Så äntligen har jag bilderna att lägga till texten om min Vätternresa!
Så här kommer min första och kanske världens längsta race report om 4 Vätternrundor.

10-årsjubileum detta år, inte tionde rundan men väl 10 år sedan första starten. Då 2006 fanns inga barn och endast två (något sånär avancerade) cyklar i mitt och Daniels hushåll. Nu något fler av båda, där det endast önskas fler av det ena... Gissa av vad?

2006 startade jag 01:19 med cykelkompisen Sofie och svärfar Bengt. Lampor fram och bak för det var ju beckmörkt - men magiskt! Att se alla dessa röda lampor i stora klungor och slingrande framför en i mörkret och massor av lätt överförfriskade människor som hejade vid vägkanten skrikandes "Kom igen! Bara 29 mil kvar!" det var inget annat än magiskt. Bengt tyckte det gick för långsamt så han hängde på en annan grupp sisådär 5km in i loppet.
Sofie och jag skildes åt i Jönköping då hon var sugen på köttbullar, och jag bestämde mig för att trampa vidare ensam. Hittade ett gäng och körde ett-led i säkert 15 mil med dem till Brattebrobacken, där jag var för klen och såg dem susa iväg framför mig.
Väl i målet mötte jag svärfar som jag inte sett på 30 mil, och det visade sig att jag slagit honom med 2 minuter. Komiskt. 10:45 blev sluttiden den gången.

 Innan tiden då sociala medier fanns. Denna bild var med i tidningen cykla. 

Officiella målfotot från 2006

Efter några år av "träna? Ja, kanske en annan dag" så gjorde jag come back på Vättern 2014, övertalad av ett par kollegor på hösten innan. Jag skulle köra med ett gäng herrar av den äldre segare sorten. Idog vinterträning i spinningsadeln, men när starten gick hade jag inte en chans att hänga på. Ut ur Motala kör MC:n som om han stulit den och vi kommer snabbt ikapp gruppen som startat 2 minuter före. Mjölksyran sprutar ut ur öronen och jag inser att det inte kommer hålla (no shit). Så när MC:n släpper så släpper även jag och ser avståndet till min klunga bli större och större. Varit där så många gånger - tystnaden som uppstår och jag är ensam. 29 mil kvar, och ensam. Magiskt och tragiskt. Eller, nja, det är ju en del andra idioter ute, så helt ensam är man ju inte. Men med 18 mils motvind från helvetet var det svårt att hitta något hållbart sällskap. Så ensam men nöjd och glad i mål på 10:38.

Målgång 2014 - och min allra första selfie på Insta. Historiskt. 

Efter VR 2014 händer något - träningsmängden ökar och jag lyckas hålla en okej vinterform för första gången i mitt liv. Hittar cykelkompisar igen i Lunedi och anmäler mig för första gången med en grupp som är på samma nivå som jag. Så på VR 2015 med Sub10-ambitioner och toppenväder rullar jag och Malin in på överraskande 9:12. En VR i ren glädje, från start tills vi korsar mållinjen. En prestation som jag aldrig kunnat drömma om - det är ju bara supervältränade, asgrymma, jättecoola, stenhårda tjejer som kommer i närheten av 9 timmar - jag är ju inte en av dem!

Fighting face nära Medevi 2015

Jag och Malin firar i parken 2015

Även om gratulationerna är många så möts jag av kommentarer som gnager:
Kollega: "När jag följde dig och såg dina mellantider tänkte jag att det måste vara nåt fel"
Cyklist 1: "Jaha, jaja, ja det är ju många som har fått bra tider i år"
Cyklist 2: "Jaha, okej. [paus] Men vänta, vad sa du?"
Cyklist 3: "Okej, men det var himla bra förhållanden va?"

WTF?! Så - upp till bevis! 2016! Nu 40+ och 3 barn och 10 år efter premiären. Samma tyskimportcykel men bättre cyklist. MTB-cykling har gjort mig starkare fyskiskt och mentalt, så även om landsvägsmilen inte blev så många före detta VR så är pannbenet och låren kraftigare.
Anmäler mig med sub9.30-ambition. Tänker att sub9 är ouppnåeligt. Men så är det någon som utser mig till kapten för Sub9-gruppen. Shit. Okej, organisera är jag ju ganska bra på så vi lyckas få ihop en grupp på närmare 20 man (varav 3 kvinnor) med ambitioner att gå imål under 9 timmar.

Trots min entusiasm inför start så är jag oerhört tveksam inombords. Går in i en sjuk nervositetsbubbla ungefär en vecka innan och har svårt att fokusera på nånting utom hur det känns i kroppen. Fotbolls-EM? Skolavslutningar? Bah! Jag ska ju cykla Vättern! Min vän Martina kallar det Spandexbubblan.
Och klockan blir 04:38 den 18 Juni. Starten går. Jag vet att jag är seg i början och det tar mig vanligtvis 1-2 timmar innan jag är igång på riktigt och får ett flyt, men efter en timme känner jag att jag nog inte kommer få den där känslan. Alls. Benen känns tunga, jag mår illa och humöret är ganska lågt. Cykelglädjen kommer endast korta stunder för att snabbt försvinna igen. Men jag är med i rotation hela tiden för jag vågar inte ligga längst bak. Livrädd att bli avhängd. Trampa, trampa, äta, dricka. Håll i.

Efter Jönköping regnar det så att det känns som nålar mot kinderna. Låren bränner och jag får kämpa varje meter. Det är flera röriga mil med många jobbiga omkörningar och mötande trafik, jag och Malin och några till fastnar bakom en gigantisk klunga. Vårt gäng splittras några kilometer innan vattendepån i Fagerhult. Jag ser första halvan av Lunedi långt fram på vägen. Avståndet ökar och vi är några som jagar. Fan. Det är kört. Slösar onödiga krafter på att försöka komma ikapp, men det behövs ju inte, vi är samlade igen vid depån. Någon säger "Kan vi köra som en grupp nu?" Malin är skitförbannad. Jag häller ut min sportdryck för den får mig nästan att spy. Vi samlar ihop oss. 16 mil kvar med världens bästa cykelgäng.
Regnet håller upp och vi huttrar i vinden. Men nu går det fort, och snyggt.

Så kommer det äntligen, Hammarsundet. Vändningen. Mentalt och geografiskt. Jag ligger först uppför och bestämmer farten och känner mig stark för första gången på hela resan. Och där uppe finns bara cykelglädje och en enastående utsikt över Vättern.
Men det är egentligen inte förrän vi kommer till Motala, ett par km från mål som jag förstår att jag inte kommer se klungan glida iväg framför mig och det blir tyst. Jag kommer rulla in under nio timmar tillsammans med de andra. Och så blev det. 08:52.
Men vad är det för kul med Vätternrundan egentligen? Det förstår man nog först när man faktiskt rullar över mållinjen...

Efter målgång 2016

Fyra Vätternrundor 2006-2016 - blir det någon mer?