Finnmarksturen/XCM-SM 2019 - årets hetaste tävling?

Joråsåatte... Prognosen som sade tretti grader i Ludvika på söndagen slog in alldeles på pricken. Hoppades in i det längsta på en dementi från SMHI men där gick jag bet...

Förberedelserna inför Finnmarksturen blev för min del egentligen alldeles perfekta. Inför Ränneslättsturen hade jag varit tokförkyld och var rätt långt nere i cykelskorna, men inför detta lopp hade jag fått en massa fin träning kombinerat med lata dagar med barnen i mer än två veckor. Så jag kände på mig att det skulle finnas en del att kräma ur när det väl gällde.

Men värmen, alltså den där värmen är inte nåt jag har överst på min önskelista. Vi bodde på hotell i Ludvika natten till söndagen och jag försökte sova med en våt handduk som täcke. Det var sjukt varmt på rummet och vi kunde inte ha fönstret öppet för det var en hel massa Ludvikabor där utanför som tydligen inte hade några som helst planer på att cykla dagen efter...

Men på dagen D när jag väl kommit till arenan och fått i ordning nummerlappar och satt mig i skuggan under ett träd för att ladd-lyssna på musik (och för att försöka lugna nerverna lite) så kände jag i alla fall inte av någon sömnbrist. Men jag var såååå fruktansvärt nervös. Why? Jag har verkligen inga krav på mig själv, ingen särskild som jag känner att jag "måste" slå, jag ska bara göra mitt bästa och vara nöjd efteråt, vilket jag nästan alltid är oavsett hur det går. Så, varför denna nervositet?

Jag hinner dock inte tänka så mycket på det i starten för till skillnad från den fina, lugna starten som damerna gör på Ränneslättsturen så tror jag mastermotorcyklarna körde lite fort där i början för det var faktiskt lite hetsigt och ryckigt ända tills första backen kommer efter ett par kilometer. 

Starten går! Foto: Cykelkanalen.se

Ungefär en halvtimme in i loppet. Fortfarande ganska pigg! 

Sedan börjar ju loppet, och jag känner att jag är riktigt bra med. Jag har inte alls den där paralyserade känslan som jag brukar ha utan jag kan trycka på och köra riktigt kontrollerat. Detta är fjärde gången jag kör Finnmarksturen och jag kan efter lite enkla analyser konstatera att de första fyra milen passar mig perfekt, och de resterande - well, not so much. Det är för många backar helt enkelt. 

Jag skulle vilja dela upp loppet i två delar: FÖRE trappan, och EFTER trappan. Trappan kommer efter 42 km, och är helt enkelt en passage under en väg som innebär att man ska köra nerför en trappa, under vägen, och sen upp igen. Trevligt nog finns det ramper så man kan cykla upp. Det klarar dock inte alla, så är man inte först i ledet så kan det bli stopp.

Solen steker. Foto: Cykelkanalen.se

Före trappan hade jag sällskap av rätt många tjejer. Det är dock svårt att få till något vidare samarbete på grusvägarna för de flesta är inte så vana att köra i klunga. Sen är jag en av de snabbare när det blir lite mera stökig stig och framförallt när det går utför, och då dras fältet oftast ut.
Jag cyklade en hel del ihop med Elna från She Rides som räddade mig med sportdryck i slutet på Ränneslättsturen, och ett par gånger fick vi till det riktigt bra. Jag drog på gruspartierna och släppte fram henne först på stigpartierna och så följde jag efter i hennes spår. Det gick i rasande fart och det var ärligt en av de roligaste långloppsupplevelserna jag någonsin varit med om! Jag tror sällan jag haft så hög puls utför!

Lite kul var det emellanåt, särskilt när fotografen dyker upp. Foto: Cykelkanalen.se

Slitigt i värmen. Inte många minuters vila på fyra timmar. Foto: Cykelkanalen.se

Vi var väl sedan närmare 8 tjejer som hade följts åt på de snabbåkta partierna sista milen före trappan. Då jag är stark på platten så tog jag mycket av dragjobbet på asfalten, och jag vet inte om det var det som tog knäcken på mig. 

Sedan fick jag inte cykla uppför trappan eftersom en tjej trillade framför mig, så jag fick bära cykeln och springa uppför trappan och då kommer krampkänningarna direkt. Då blev det lite tack och godnatt. Jag hade inte en chans att följa med de andra tjejerna upp på Högberget - en tuff stigning som tar mig nästan 9 minuter att besegra. 

Efter analys så kan jag se att jag bara var 12 sekunder snabbare upp på det segmentet i år än jag var 2016, då jag körde motionsklass! Herregud! Vad fan har jag gjort av all min träningstid?!

Å andra sidan var 2016 året då jag körde Vätternrundan på 8:52, så det är ju möjligt att jag hade kalasben den sommaren. Men ändå! Gaaahhh!!

Så, plötsligt är jag nu ensam och har nästan fyra mil kvar innan jag får rulla in på de röda löparbanorna igen på ABB Arena. Det går rätt långsamt och jag ser att medelhastigheten stadigt kryper neråt. Jag har siktet inställt på max 4 timmar, och länge såg det ut som det skulle finnas god marginal till det, men det inser jag att det inte kommer att gå. Jag vänder mig om typ hela tiden för jag hoppas att någon dam ska komma ikapp. Men det är det ingen som gör. 

Vatten över huvudet....

...och sen ut med näven för att få lite extra dricka. Sa jag att det var varmt?

Med 15 km kvar till mål börjar herreliten komma ikapp, jag försöker räkna dem för att lista ut när Daniel kan tänkas komma förbi, de startade ju en timme efter oss. Men han dyker inte upp förrän precis efter att jag gått i mål. Alltid något!

Omkörningarna går för övrigt väldigt bra tycker jag, jag försöker verkligen hålla mig ur vägen och jag hoppas att de tycker det är okej. Det många åsikter och viljor angående detta med damstartens vara eller icke vara och hur den ska gå till, men jag är så enormt glad att få tävla på lika villkor på detta sätt. Förutom att starten är enormt mycket bättre säkerhetsmässigt så hade jag så fantastiskt bra cykelåkning med många tjejer denna dag och det hade aldrig blivit så om det inte varit damstart.

Uppför den ökända Leos backe. Sista jobbiga stigningen. Helt slut. Foto: Cykelkanalen.se

Hur summeras då detta? En sjätteplats i D40 och nånstans runt topp 30 totalt bland damerna. Många som väggade på grund av värmen var nog lite till min favör. Bra känsla men resultatet borde ändå varit något snäpp bättre. Dagen efter hade jag iaf den värsta träningsvärk i låren man kan tänka sig, så det är ju ett kvitto på att benen fått jobba. 

Fantastiskt arrangemang var det i alla fall. Bra utplacerade depåer och snabb hjälp när det behövdes. Finnmarksturen har små petflaskor med vatten och sportdryck att enkelt greppa i farten, helt suveränt!

Tack för denna gång. Nu väntar Cykelvasan om två veckor. Vi ses i Sälen! 

Äntligen i mål. Foto: Cykelkanalen.se