tisdag 13 augusti 2019

Cykelvasan 2019 - då var sommaren slut...

Det är sjätte året i rad som vi är i Lindvallen hela familjen för att på något sätt vara med på cykelfesten mellan Sälen och Mora. Den här gången hade jag och Daniel planerat in att köra två lopp  - tävlingsklass 94 km på lördagen och sedan 32 km med varsitt barn på söndagen.
För att kunna göra detta fick vi i år med oss förstklassig support i form av mina föräldrar som stod för all markservice under veckan så att vi kunde göra det vi ville. Dessutom hängde de med på resan mellan Sälen och Mora i bil under loppet. Helt underbart!

Rejsrapport Cykelvasan 90 - så hur gick det då?


Jo, vi börjar med ursäkterna. På söndagen helgen innan när vi körde upp kände både jag och Daniel att vi höll på att bli förkylda, och när vi vaknade på måndagen gick det inte att förneka. Viktigaste veckan på året och min största tävling - FÖRKYLD?! Ve och fasa! 
Vi köpte apelsiner, grönsaker, ingefärsshot och c-vitamin. Vi halsade Echinagard och sprayade Coldzyme. Vi tänkte inte ge detta virus någon lätt match. 

På något sätt lyckades jag nog korta ner utbrottet, och på fredagen kände jag ändå att det skulle gå att starta utan fara för hälsan, men på väckningspasset kände jag också att det skulle bli tufft att köra på för fullt. Lungorna var inte riktigt med. 

Det tråkigaste med detta var att det var svårt att njuta fullt ut under veckan med annan cykling. Den förbannade förkylningen hängde som ett åskmoln över en hela tiden. Det positiva var att jag släppte allt vad ambitioner var för egen del och kunde ägna mer tid åt barnen och myscykla med dem i Trysil och Rörbäcknäs, vilket var helt fantastiskt.

Den andra ursäkten som jag tänker slänga mig med är att jag borde bytt klinga fram. Jag har 32T och nånstans runt 35-40km/h trampar jag luft. För att kunna trycka till lite extra hade jag behövt en 34T för att få en högre växel när det gick riktigt fort. 

Starten i Berga by

På lördagen var jag så fruktansvärt nervös att jag var nära att lipa flera gånger. När jag stod i startfållan kom mina föräldrar och barnen för att kolla in starten och det var så stort för mig att jag nästan tappade det helt... När de sedan spelar den där jäkla signaturmelodin för Vasaloppet så knyter det sig och jag blir helt skakis. Finns lite att jobba på här...

Jag och barnen precis innan start. Ansträngt leende... Foto: Per Forsberg


Starten går och 120 damer rullar iväg och jag gör det jag ska. Jag är i nedre halvan av startfältet efter en stund, men det är som det brukar, och jag är i alla fall inte sist uppför startbacken. Jag har dålig koll på hur fort jag kör och när backen egentligen är slut, vilket jag förbannar mig lite för - det hade underlättat att veta. Men jag har några bekanta ryggar att gå på, Helen Nilsson och Yvonne bland andra, och det är tryggt.

När backkörningen är över efter 10 minuter har det splittrats upp och bildats grupper. Och jag har för mig att jag ligger längst bak i en gigantisk klunga som är på väg att bli två där på grusvägarna. Och jag ligger då längst bak i den andra gruppen. Men jag vet att det snart kommer ett lite stökigare parti där jag brukar vara snabb, och det stämmer bra - jag får möjlighet att krypa längst fram i den här klungan och lyckas jaga fast i baken på nästa - känner igen cyklister från förra året, bland andra Anki Berggren och tänker att det är här jag ska vara. Vi bränner förbi Mångsbodarna i vad som känns som rasande fart och i efterhand kan jag se att jag är snabbare dit detta år än förra. Och det är så himla kul att ha familjen på plats som hejar entusiastiskt :-)

Strax efter start. Ser redan trött ut. Foto: mtbfoto.se


Släpper klungan i Risberg :-(

I backarna upp mot Risberg orkar jag inte hänga med den här klungan längre. Jag jobbar febrilt för att komma ikapp sen när backarna är slut, men jag är helt ensam och det är motvind. Modet sjunker rätt rejält och jag bestämmer mig för att slå av lite och vänta in nästa klunga för det är inte ett alternativ att köra själv på den här banan i motvind. Kör strax om Anki och två andra cyklister som kraschat, det verkar gått okej men jag får chans att anmäla detta bara några hundra meter fram till ett par flaggvakter som agerade direkt. Skönt!

Till en början är det bara två cyklister som kommer ikapp mig, och vi försöker hjälpas åt, vilket var kul även om det för mig var svårt att hålla igen. Jag hade sprätt i benen och är snabb utför men orkade inte riktigt dra ifrån, så jag orsakade väl lite dragspelskörning...
Sedan blir vi ikappåkta av den klungan jag väntade på, och då har vi väl en sådär 4 mil kvar. Jag märker dock att det inte är många förutom jag som orkar eller vill ta några förningar. Jag blir rätt frustrerad och känner att varje gång någon annan går fram och kör så går tempot ner, och det ville jag verkligen inte. Därför valde jag att ta så mycket av dragjobbet som möjligt.

Det var dock ett par andra tjejer som försökte hjälpa till men jag tror flera i den här gruppen körde lite över vad de orkade, samtidigt som jag tyckte det gick i fikatempo om jag inte drog. Det var kanske ett bevis på att jag borde ha varit med klungan fram för egentligen - men dagsformen satte stopp för det. 


En timme kvar av loppet. Foto: Happyride.se

Målgång

Vi närmar oss målet och blir omkörda av den gigantiska 40-mannaklungan i herreliten. Jag agerar diktator i vår klunga och försöker se till att allt går så säkert och smidigt som möjligt och det tycker jag att det gör. Motvinden har gjort att täten tryckts i hop, vilket är på gott och ont. Å ena sidan blir vi bara omkörda en gång, å andra sidan blir det trängre och skadan större om nåt skulle hända. Men allt går smidigt.

Även om jag upplever att publiken är enorm och peppande på campingen i Mora är det tungt och besvikelsen börjar välla upp. Jag är många minuter från förra årets tid och kommer rulla in långt över vad jag förväntat mig detta lopp. Anki försöker dra igång mig för att jag inte ska bli omkörd av tjejerna i klungan som inte orkat dra de senaste 4 milen och nu verkar fått hemlängtan. Jag blir givetvis omkörd av flera stycken precis på upploppet och jag blir i besvikelsen också riktigt, riktigt sur över detta. Jag hade kanske gjort likadant men jag tyckte där och då att de borde hållit sina positioner bakom mig då jag gett dem skjuts i 4 mil. 

Så här i efterhand tycker jag givetvis att jag är ett stort fån, och vill be alla inblandade om ursäkt för min bistra uppsyn. Om jag kommer på plats 60 eller 65 kan ju kvitta - jag hade inte varit nöjdare för det. 
Besvikelsen ligger i att det inte riktigt blev som jag hade tänkt den här dagen, eller det här året för den delen. För 3-4 år sedan fick jag enormt stor utväxling för varje extra träningstimme jag la ner. I år har det inte varit så. Cykelvasan var mitt stora mål och jag lyckades inte med det jag hade förväntat mig. Konkurrensen är större i år än nånsin, men det spelar ingen roll, det är min egen prestation som gnager.

Slut i rutan

Den här veckan och den här tävlingen betyder väldigt mycket för mig av flera anledningar. Cykelvasan är en enorm tävling med 23000 startplatser på tre dagar vilket är så häftigt och viktigt för sportens synlighet i Sverige. Jag anser också att Cykelvasan gör ett viktigt och föredömligt arbete när det gäller uppmärksamhet och lika villkor för damer och herrar i tävlingsklass. 
Våra barn älskar att åka till Sälen och i bilen hem satt den yngste och storgrät för att han inte ville åka hem. Dalafjällen är underbara (om än något osäkert när det gäller väder). 

Ja, listan kan göras lång på anledningar att åka till Lindvallen vecka 32 varje år men vi har mer eller mindre bestämt oss att ta en paus nästa år, och då känns det extra tråkigt att inte vara nöjd och inte få revansch. 

MEN! Inte meningen att låta sådär superdeppig! Nu är det Bockstensturen kvar i Långloppscupen och sen väntar Snapphaneturen på hemmaplan. Det ska bli kul - eller, jag ska se till så att det blir kul.
Sedan väntar en härlig höst som jag hoppas ska bli sådär färgstark med massor av fin cykling och annat :-)

tisdag 30 juli 2019

Finnmarksturen/XCM-SM 2019 - årets hetaste tävling?

Joråsåatte... Prognosen som sade tretti grader i Ludvika på söndagen slog in alldeles på pricken. Hoppades in i det längsta på en dementi från SMHI men där gick jag bet...

Förberedelserna inför Finnmarksturen blev för min del egentligen alldeles perfekta. Inför Ränneslättsturen hade jag varit tokförkyld och var rätt långt nere i cykelskorna, men inför detta lopp hade jag fått en massa fin träning kombinerat med lata dagar med barnen i mer än två veckor. Så jag kände på mig att det skulle finnas en del att kräma ur när det väl gällde.

Men värmen, alltså den där värmen är inte nåt jag har överst på min önskelista. Vi bodde på hotell i Ludvika natten till söndagen och jag försökte sova med en våt handduk som täcke. Det var sjukt varmt på rummet och vi kunde inte ha fönstret öppet för det var en hel massa Ludvikabor där utanför som tydligen inte hade några som helst planer på att cykla dagen efter...

Men på dagen D när jag väl kommit till arenan och fått i ordning nummerlappar och satt mig i skuggan under ett träd för att ladd-lyssna på musik (och för att försöka lugna nerverna lite) så kände jag i alla fall inte av någon sömnbrist. Men jag var såååå fruktansvärt nervös. Why? Jag har verkligen inga krav på mig själv, ingen särskild som jag känner att jag "måste" slå, jag ska bara göra mitt bästa och vara nöjd efteråt, vilket jag nästan alltid är oavsett hur det går. Så, varför denna nervositet?

Jag hinner dock inte tänka så mycket på det i starten för till skillnad från den fina, lugna starten som damerna gör på Ränneslättsturen så tror jag mastermotorcyklarna körde lite fort där i början för det var faktiskt lite hetsigt och ryckigt ända tills första backen kommer efter ett par kilometer. 

Starten går! Foto: Cykelkanalen.se
Ungefär en halvtimme in i loppet. Fortfarande ganska pigg! 

Sedan börjar ju loppet, och jag känner att jag är riktigt bra med. Jag har inte alls den där paralyserade känslan som jag brukar ha utan jag kan trycka på och köra riktigt kontrollerat. Detta är fjärde gången jag kör Finnmarksturen och jag kan efter lite enkla analyser konstatera att de första fyra milen passar mig perfekt, och de resterande - well, not so much. Det är för många backar helt enkelt. 
Jag skulle vilja dela upp loppet i två delar: FÖRE trappan, och EFTER trappan. Trappan kommer efter 42 km, och är helt enkelt en passage under en väg som innebär att man ska köra nerför en trappa, under vägen, och sen upp igen. Trevligt nog finns det ramper så man kan cykla upp. Det klarar dock inte alla, så är man inte först i ledet så kan det bli stopp.

Solen steker. Foto: Cykelkanalen.se

Före trappan hade jag sällskap av rätt många tjejer. Det är dock svårt att få till något vidare samarbete på grusvägarna för de flesta är inte så vana att köra i klunga. Sen är jag en av de snabbare när det blir lite mera stökig stig och framförallt när det går utför, och då dras fältet oftast ut.
Jag cyklade en hel del ihop med Elna från She Rides som räddade mig med sportdryck i slutet på Ränneslättsturen, och ett par gånger fick vi till det riktigt bra. Jag drog på gruspartierna och släppte fram henne först på stigpartierna och så följde jag efter i hennes spår. Det gick i rasande fart och det var ärligt en av de roligaste långloppsupplevelserna jag någonsin varit med om! Jag tror sällan jag haft så hög puls utför!

Lite kul var det emellanåt, särskilt när fotografen dyker upp. Foto: Cykelkanalen.se
Slitigt i värmen. Inte många minuters vila på fyra timmar. Foto: Cykelkanalen.se


Vi var väl sedan närmare 8 tjejer som hade följts åt på de snabbåkta partierna sista milen före trappan. Då jag är stark på platten så tog jag mycket av dragjobbet på asfalten, och jag vet inte om det var det som tog knäcken på mig. 
Sedan fick jag inte cykla uppför trappan eftersom en tjej trillade framför mig, så jag fick bära cykeln och springa uppför trappan och då kommer krampkänningarna direkt. Då blev det lite tack och godnatt. Jag hade inte en chans att följa med de andra tjejerna upp på Högberget - en tuff stigning som tar mig nästan 9 minuter att besegra. 
Efter analys så kan jag se att jag bara var 12 sekunder snabbare upp på det segmentet i år än jag var 2016, då jag körde motionsklass! Herregud! Vad fan har jag gjort av all min träningstid?!
Å andra sidan var 2016 året då jag körde Vätternrundan på 8:52, så det är ju möjligt att jag hade kalasben den sommaren. Men ändå! Gaaahhh!!

Så, plötsligt är jag nu ensam och har nästan fyra mil kvar innan jag får rulla in på de röda löparbanorna igen på ABB Arena. Det går rätt långsamt och jag ser att medelhastigheten stadigt kryper neråt. Jag har siktet inställt på max 4 timmar, och länge såg det ut som det skulle finnas god marginal till det, men det inser jag att det inte kommer att gå. Jag vänder mig om typ hela tiden för jag hoppas att någon dam ska komma ikapp. Men det är det ingen som gör. 

Vatten över huvudet....
...och sen ut med näven för att få lite extra dricka. Sa jag att det var varmt?


Med 15 km kvar till mål börjar herreliten komma ikapp, jag försöker räkna dem för att lista ut när Daniel kan tänkas komma förbi, de startade ju en timme efter oss. Men han dyker inte upp förrän precis efter att jag gått i mål. Alltid något!

Omkörningarna går för övrigt väldigt bra tycker jag, jag försöker verkligen hålla mig ur vägen och jag hoppas att de tycker det är okej. Det många åsikter och viljor angående detta med damstartens vara eller icke vara och hur den ska gå till, men jag är så enormt glad att få tävla på lika villkor på detta sätt. Förutom att starten är enormt mycket bättre säkerhetsmässigt så hade jag så fantastiskt bra cykelåkning med många tjejer denna dag och det hade aldrig blivit så om det inte varit damstart.

Uppför den ökända Leos backe. Sista jobbiga stigningen. Helt slut. Foto: Cykelkanalen.se


Hur summeras då detta? En sjätteplats i D40 och nånstans runt topp 30 totalt bland damerna. Många som väggade på grund av värmen var nog lite till min favör. Bra känsla men resultatet borde ändå varit något snäpp bättre. Dagen efter hade jag iaf den värsta träningsvärk i låren man kan tänka sig, så det är ju ett kvitto på att benen fått jobba. 

Fantastiskt arrangemang var det i alla fall. Bra utplacerade depåer och snabb hjälp när det behövdes. Finnmarksturen har små petflaskor med vatten och sportdryck att enkelt greppa i farten, helt suveränt!

Tack för denna gång. Nu väntar Cykelvasan om två veckor. Vi ses i Sälen! 

Äntligen i mål. Foto: Cykelkanalen.se




tisdag 2 juli 2019

Ränneslättsturen 2019 - en väldigt varm historia

Det började i Värmebölja och slutade i fyra timmars plåga. Fjärde loppet i Mitsubishi MTB challenge.

Vi tar det från början! Med nästan två veckors utebliven träning efter en förkylning som knäckt både motivation och resten av kroppen samt en rejs-cykel (min älskade Kermit) som diagnostiserats med en allvarlig förslitningsskada så kan det väl tänkas att förutsättningarna för ett topp-lopp inte var de allra bästa.
Förlåt? Ursäkter? Näää... Vi cyklister kommer väl aldrig med ursäkter? 

Angående avdelningen FEL cykel så fanns det väl ett visst missnöje därhemma från min sida över detta. Daniel påpekade föga subtilt att det inte var särskilt synd om mig som skulle få åka på minisemester med familjen till Småland, bo på idylliskt lantställe och köra ett välarrangerat lopp på en fin kolfibercykel (läs: sluta lipa din bortskämda kärring!). Nu ska vi inte i sammanhanget någonsin nämna vad han själv genom åren har gnällt över inför tävling. 

Men nåväl. Loppet. Detta år hade Ränneslätt infört damstart vilket innebar att alla damer i tävlingsklass fick starta 1h o 10min före herrarna. Detta var då alldeles enastående fantastiskt. Nästan 50 damer rullar tillsammans ut ur Eksjö följandes en masterbil och känslan av superstjärnestatus är total. Ingen hets och ingen fara för liv och lem. När masterbilen sedan släppte var det fortfarande ett sansat tempo som gradvis drogs upp av eliten och grupper började bildas.
Så långt var det så roligt att jag fick gåshud.
Jag tyckte också att cykeln svarade bra på de lättåkta partierna i början och jag började känna mig stark. 

Där är vi iväg! Foto: cykelkanalen.se

Damfältet. Mitt huvud syns till vänster om Erika Jepsons (4013) axel.
Foto: cykelkanalen.se

Normalt sett brukar jag vara klen i starten och sen börja komma igång efter c:a 45 minuter. Nu blev det precis tvärtom. Efter 45 minuter så insåg jag att detta skulle komma att bli en riktigt plågsam historia. 30 grader varmt, gassande sol och klen kropp. För första gången nånsin tror jag att jag bara önskade att loppet skulle vara slut. Och det önskade jag då i drygt 3 timmar. 


Ett ansträngt leende i dammet.
Foto: Cykelkanalen.se

Om cykeln svarade bra på lättåkta partier så gjorde den inte det där det var stök. Eller, snarare är det nog så att jag inte är någon hardtail-cyklist, jag är inte tillräckligt stark. Ränneslätt bjuder ibland på A och B-spår, dvs man kan vid ett antal tillfällen välja om man vill köra svår och kort eller lätt och längre spår. Jag anser mig vara en relativt teknisk cyklist ur långloppsperspektiv och väljer därför alltid svårt spår. Och det klarade Batman och jag ändå av finfint.

Jag blev dock grundlurad vid första spårvalet för jag tog för givet att röd färg på pilen var lika med svår, och blå då lätt. Men nä. Så jag tog en faslig omväg istället på lätt bana... Nu var nog ingen skada skedd. Tror Jennie Stenerhag inte varit hotad även om jag valt det svårare (och kortare) alternativet.
Sedan blev det dock blått, kort och "svårt" spår för hela slanten och där växte självförtroendet en bit. Och när jag körde vid det kanske svåraste partiet tyckte jag mig höra applåder och tittade runt vem det kunde vara - men det var bara vattnet i min uswe som skvalpade på ryggen. Blev dock lite peppad av det ändå...

Cyklade en hel del ensam då jag var så sjukt ojämn. Tog totalt slut i varje litet motlut, och körde förhållandevis snabbt när det var lättåkt, och det innebar att jag åkte jojo mellan cyklister framför och bakom. Jag hade inget pulsband så jag hade ingen aning om vilken ansträngningsnivå jag befann mig så på papperet. Men det var nog ärligt talat lika bra...
Yvonne kom ikapp mig vid teknikspåren och lät så glad och såg så stark ut - precis tvärtemot hur jag kände mig... Men det är ju kul att nån annan hade kul.

Märkbart röd i fejan.
Foto: cykelkanalen.se

Med 20km kvar hade jag förbrukat mina drygt 2 liter vätska och jag såg inte en människa nånstans. Såg på snitthastighet och klocka att jag då troligtvis hade en timme till mål, och jag undrade lite hur det skulle gå. Men så plötsligt så ser jag en gul rygg lite längre fram och jag tänkte att "bra, då är det åtminstone nån som ser när jag faller ihop", så jag försökte jaga ikapp. Och väl ikapp så fick jag även några klunkar sportdryck av Elna Dahlstrand - tror det kan ha räddat mitt liv. 


I målet sällade jag mig till skaran av totalt nedbrutna cyklister. Fick förstklassig vätske- och matservice av familjen Arbin, och blev väl människa efter några minuter igen.


Målet efter 78km och 4 timmars plåga. Jag är inte riktigt lika nöjd som han bredvid.
Foto: cykelkanalen.se

En riktigt rolig anekdot i det hela är att jag hade glömt att sätta chipet på hjälmen så det satt fortfarande fastklistrat bakom nummerlappen på ryggen. Kom på det typ en timme in i loppet och lyckades fippla fram det och klistra på det på hjälmen. Dock så hade Borre under tiden hunnit bli orolig då jag inte fick nån mellantid så han försökte ringa mig. Och det absolut mest intressanta är att min telefon av sig själv svarade honom med ett logiskt sms: "Jag är på väg."

Summa summarum, detta misärlopp lägger jag i mappen "inte en av mina bästa dagar". Men jag är fullföljde och jag är nöjd med det.

Fick dock äran att se klubbkompis Hanna kliva överst på pallen i D40, och Daniel tog en tredjeplats i H40, men det får ni läsa om i en annan blogg!

Daniel på en tredjeplats i H40.
Foto: cykelkanalen.se

Pallen i D40 med Hanna överst!
Foto: cykelkanalen.se


onsdag 24 maj 2017

Prispall på Billingeracet 2017

Tydligen tyckte jag förra året att Billingeracet var fantastiskt kul. Det är alltså det loppet som fick mig att börja den här "resan" mot en medelmåttig satsning på långloppscupen Mitsubishi MTB Challenge detta år. Det har varit en lång vinterväntan på Billingen - årets första deltävling.

Och Billingen kom. Och var faktiskt ganska hemsk på flera sätt. Men också underbar till slut. Vi började resan på fredag kväll för att lämna barnen hos mina föräldrar i Laholm. Sedan på lördag morgon var det jag och Daniel i bilen. I vanlig ordning fulltankade med elektrolyt och carboloader och kaffe och den ena kissnödigare än den andra. 4 pissestopp på 3 timmars bilresa är väl helt normalt?

Framme i Skövde och jag kände mig ganska samlad och laddad. Men illamående. Jag satt på huk bredvid bilen och höll verkligen på att kräkas. Daniel skämdes nog lite över mitt hulkande. Efter det vanliga tävlingsfixandet så rullar vi ner till start. Jag rullar och Daniel tokcyklar. Han ville få en bra plats i fållan och vi var ju lite sena.

Vid starten är alla taggade och nervösa på sitt sätt. Vi snicksnackar. Kramas. Visar våra målade naglar. Jämför blåmärken. Ska man ha armvärmare eller inte? Långa eller korta ben? Hur varmt ska det egentligen bli? Jag står i fållan bredvid rutinerade Jessica Bengtsson som ger mig många goda råd. Hon rättar också till mina kläder lite. Som sagt. Alla på sitt sätt. Själv har jag fortfarande nära till spyan. Men den håller sig borta.

Längst fram i startfältet

Starten går och det är ganska trångt men jag tycker inte att jag blir trängd. Startbacken är lång och seg, och väl uppe har jag Yvonne strax bakom mig och Jessica har seglat iväg framför. Övriga 5 damer i D40 har jag ingen koll på alls.

Frågar mig själv i backen om jag tar i allt vad jag kan eller om jag fegar? Jag kan inte svara på det. Pulsen är jättehög men troligen mer av adrenalin än ansträngning. Kanske borde gasat mer ändå?

Det är kö sen på singeltracken och det går i som jag kallar det "utflyktstempo". Har inte en tanke på att försöka ta mig förbi förrän en tjej i D30 kommer skumpande i riset till höger om stigen och kör om mig. Va? Shit! Kan man göra SÅ? Jag fattar galoppen och skumpar in bakom henne och vi kör om en lång rad män i olika kulörer och valörer. När det sen börjar bli lite mera smalt och tekniskt har kön glesnat och jag kan köra hyfsat i mitt eget tempo.

Tredje cyklist från slutet i detta tåg

Sen kommer jag in i loppet allt eftersom. De första milen går ganska fort. Fram till Öglundabacken. Precis innan den börjar är en depå. Och precis som förra året tar jag en halv banan som jag inte kan äta eftersom det är alldeles för stökig terräng. Så jag är en bit påväg upp i denna kategori-4-backe när jag lyckas klämma i mig bananen. Inte så värst bra kanske. Det är svårt att svälja när man har nästan maxpuls. Tror helt klart att det är anledningen till min dåliga gnista uppför.

Men upp kommer man ju alltid. Har fortfarande inte sett några kvinnliga konkurrenter i D40 sedan startbacken. Nu är det klassiskt Billingerace. Trevliga stigar varvat med grusvägsrace. Grusvägarna kan jag vara utan faktiskt. Mer stig åt folket! Men "motsatta sidan" på Öglunda bjuder på en FANTASTISK utförskörning på böljande stig i ett hav av vitsippor. Kan vara så att detta är något av ett förskönande i efterhand, men jag jublade högt vid flera tillfällen och jag fick säkert mycket extra energi av alla insekter som passade på att smita in i min glada mun. Kan vara en av de absolut roligaste cykeltillfällena någonsin!

Japp. Precis så kul var det!

Men sen är det tack o gonatt. Inte riktigt. Men nästan. En massa fina stigar. Krokodilstigen. Sand & Ljung. Fan o hans moster. Rötter och åter rötter. Min energi är ganska slut med 2 mil kvar. Jag mår dessutom så illa att jag överväger att kliva av och lägga en fin pizza i blåbärsriset. Jag har också ont i nedre delen av magen och funderar allvarligt på att bryta. Detta pågår i vad som verkar vara en evighet. Men som tur är har jag ingen bakom som jagar och de herrar som är framför verkar jag konstigt nog närma mig trots att jag mår så himla dåligt. Det gör ändå att jag håller ihop. Tänker nog att det viktigaste är att komma i mål. Slår nog av på takten en del. Hämtar mig. Precis när vi kommer in i bostadsområdet och den fruktade Strupen väntar om hörnet så kommer klubbkompis David upp bredvid mig. Han hade kostat på sig en pissepaus i loppet och var nu ikapp mig igen. Vi småsnackar lite och jag skrämmer upp honom (och mig) inför Strupen. Han verkar dock inte bli så uppjagad.

Vittring på mål

Så ser jag den. Men jag blir lite förvånad för den ser inte alls ut som jag minns från förra året. Brant, javisst. Men att jag skulle gå upp? Nä. Visst var det nåt tillfälle när jag önskade mig en lägre växel, men det funkade faktiskt. Och sen när Strupen är över så är man ju praktiskt taget i mål. Ingen konkurrent bakom och ingen annan tjej heller. Så jag tog ett tramptag i taget.

Över mållinjen och medalj. Ja, alla får medalj. Så viktigt. Hade jag inte fått den så hade jag inte fattat att loppet var över. Nu är jag nyfiken på vilken placering jag har. Nånstans mellan plats 2 och 7 hade jag räknat ut (smart, jag vet). Visste ju inte hur många som stuckit framför i startbacken.

Det visar sig att jag lyckats komma på tredje plats i D40, och det känns helt overkligt. Daniel tycker att jag ska sticka till bilen och byta om så att jag inte fryser. Men jag vågar inte gå ifrån området. Tänk om jag skulle missa prisutdelningen?!
Och jag vill heller inte gå därifrån för det är också så underbart och roligt att stå där och snacka med alla cykelkompisar. Hur kändes det? Strupen var inte så illa. Öglunda. Usch. Aldrig mer. Ses vi i Falun?

Upp på pallen.  Lite pinsamt först, men sen får jag en överdimensionerad rabattcheck på 300kr från 8848 Superstore, och då känns det helrätt. Åsa från Västerås på andraplatsen och så coola Jessica överst på pallen så klart. Grymt nöjd.

Tummen upp för pallplatsen. Foto: Nellie Larsson (2a i damer elit)

lördag 4 mars 2017

DEN har kommit

Det var en lång väntan - otroligt jobbigt - men nu mår alla bra!
Ny familjemedlem har alltså anlänt - 57kg stålkropp i högblank svart - lyder under namnet Monark LT2 Aktivitus Edition.

Jag har varit ganska drivande i detta att köpa en Monark för att ha som trainer inomhus. Vi har velat fram och tillbaka om det ska vara en trainer där man sätter dit sin lvg-cykel eller om det ska vara just en Monark. Jag har inte direkt gillat att sitta på Daniels cykel på trainern då den inte alls passar mej. Efter en halvtimme så skriker hela kroppen KLIV AV, och det är ju inte så kul om man vill köra distans. Anledningen till att jag suttit på hans cykel är att jag har ingen wattmätare på min, och det vill jag ju ha.

Så för att vi båda skulle kunna köra wattbaserade träningar, med Zwift och allsköns statistik, så behövde vi oavsett uppgradera källarlokalen med något bättre.

Fördelen som jag såg det med Monark är att då har vi en inomhuscykel som inte är beroende av vilket skick lvg-cyklarna är i. Jag har ju bara en lvg, och skulle den då vara otillgänglig så blir det problem att köra inomhus eftersom jag ju inte gärna använder Daniels cykel. Och det argumentet verkar ha funkat :-)

Visst, alla nya trainers är fantastiska med sin följsamhet, känsla och variabel watt och allt det där. Men det känns ändå bra att ha en pryl som alltid står där nere och väntar på en...
Och den är inte superful heller - och tar faktiskt lite mindre plats än en trainer!

Nya familjemedlemmen...



fredag 6 januari 2017

Nu är det 2017

Sedan jag gjorde konditionstestet på Aktivitus så har jag varit lite småkrasslig till och från. Det syns inte på Strava direkt, träningsfrekvensen är helt okej. Ett 15-tal pass av varierat slag, löpning, cykling, trainer och spinning. Totalt 17 timmar i december 2016, jämfört med 2015 då Latmasken tog över och det blev 3.5 timme i december månad...

Flera härliga turer här under höstvintern alltså; Luciacykling i Genarp med CK Lunedi, magisk mörkercykling på Järavallen med grymma cyklister - allt ackompanjerat av snörvel och rossel. Astmamedicin och husmorskurer - inget verkar funka riktigt. Men jag är inte heller riktigt sjuk (tack och lov) så det går hyfsat att träna mellan varven. Bara sådär snuvig, lite luftrörskrångel och så vidare.
Kan säga att det är nog tur att jag gjorde det där testet, för det gav mig en ordentlig knuff i rätt riktning. Annars hade jag nog satt mig i soffan och snörvlat, rosslat och tyckt synd om mig själv.

Just idag har jag ändå ställt in cykelturen. Termometern visade -13C och det kändes riskabelt för luftrör och tår (herregud vilken mes jag är, som barn hade vi -15 som gräns för utegympa). Men det blev en kort löptur i kylan i alla fall.

Nu är det faktiskt nytt år! 2017 - jag fyller 42 och ska köra MTB-marathon med tävlingslicens för första gången i mitt liv. Galet. Och galet spännande.

söndag 27 november 2016

Konditionstest på Aktivitus!

Har sedan en tid önskat att få göra ett riktigt konditionstest - hur bra/dålig är jag egentligen? Vad behöver jag träna på?

Svaret kom - presentkort på Aktivitus testklinik i Göteborg (födelsedagspresent från min man som jag fick betala själv, men det är en annan historia :-D)
Tid bokad och jag tog bilen torsdag kväll på en alldeles egen liten minisemester upp till Orust för en kort visit hos lillebror med underbara familj. Gött med egentid.

Fredag morgon - brorsan fixade brakfrukost med gröt så jag skulle stå mig på testet, och sedan bar det av in till Göteborg mitt i rusningstrafiken. Hade supergott om tid - som tur var - för när jag betalade parkeringen så fastnade kreditkortet i maskinen och jag fick ringa numret som stod på apparaten! Men, prick 09:00 med andan i halsen inne på Aktivitus.

Vilket ställe! Här är man inte det minsta konstig. Helt normalt att prata FTP, laktattrösklar och syreupptagningsförmåga.
Jag hade bestämt mig för att köra både bastest och VO2-max, men eftersom jag inte riktigt vet vad jag vill eller orkar med kommande säsong så köpte jag inget träningsupplägg den här gången - även om det lockade lite.

Så kör man igång! Upp på Monarken och först laktattest med blodprov mellan stegringarna. Sedan lite vila och så på med Bane-masken och KÖR!

Bane?
Man ser grym ut, känner sig grym och testet är grymt på flera plan.
Tråkigt var att jag dagen innan kände den där lilla retningen i halsen - den som är på väg att bli en förkylningsinfektion. Försökte mota den med Ipren och en god natts sömn, men det kändes ändå harkligt och jag är osäker på om jag verkligen kom till min rätt i testet.

FTP - ingen aning om vad jag hade förväntat mig här. Modesta 170 Watt. Ja, jo, jag vet att jag är en medelmåtta, men det kändes ändå lite klent.

VO2-max - 50,3 mg/ml. Wow! Supernöjd! Först i alla fall. Men så förklarade den pedagogiska Mattias Lundqvist att det var bra i förhållande till medelsvensson, men jämfört med eliten, well, not so much.

Så, vad är domen? Hög verkningsgrad. Dvs starka ben i förhållande till kondition. Så det är bara att träna på det jag hatar mest. Intervaller. Fyror och kortare intervaller. Usch. Men det är bara att sätta igång.