måndag 27 januari 2020

När förälskelsen övergår i nåt annat

Det var så längesen jag skrev i den här bloggen nu att jag knappt hittade den. Hade också glömt mina inloggningsuppgifter... När jag säger att "nu måste jag skärpa mig på sociala medier" handlar det alltid om att spendera mer tid på det än mindre. Men varför då? Ja, det kan man ju undra. Men jag antar att det är något jag gärna vill - inspirera andra alltså, och samtidigt visa flera sidor av myntet, inte bara den fina eller dramatiska, utan också den bottenlöst tråkiga... Och då menar jag verkligen tråkig, inte sorglig, bara tråkig, grå och intetsägande.

Och det är väl där jag har befunnit mig i min relation till cyklingen praktiskt taget sedan Cykelvasan. Trååååk. Det är just det som rubiken antyder, förälskelsen med cyklingen är över. (Om någon trodde att detta gällde min relation till han jag lever ihop med så kan jag avslöja att det hände för sådär 17 år sedan, så det kommer inte att ältas.)

De som var med för fem år sedan när förälskelsen till MTB kom över mig vet att det var som ett spöregn som jag inte hade en chans att hinna undan även om det är bara var meter till skydd under tak.
2014. Vi var på Genarps IP och Trek hade visning av cyklar som jag provade. En heldämpad, ljusblå, gungande skönhet som förmodligen var långt över tänkt prisklass (smart av dem) åkte med mig i skogen och jag var fast för alltid. Jag ville cykla i skogen jämt. Det var det enda jag tänkte på. Det var som när jag fick Roxettes CD "Look Sharp" i julklapp och lyssnade om och om igen och önskade att jag aldrig skulle tröttna.

Förälskelsen fortsatte. Billingeracet 2015 blev mitt första riktiga långlopp, och det var där det verkligen startade. 78km och 3.5*C. Kallaste stället i Sverige den dagen i maj - på kvällen var det närmare 20*C igen på hemmaplan...
Trots detta blev det en inspirationsboost utan like. Jag höll på där i skogarna i Skövde i nästan 5 timmar, men när jag korsade mållinjen var jag lyckligare än när barnen föddes (nåja, nästan i alla fall). Jag var mer än övertygad om att detta var min grej. Mitt kall.

2017 - året efter, samma lopp, var det dags för tävlingsdebut och kapade tiden från året innan med typ 30 minuter. Utvecklingskurvan gick minst sagt spikrak uppåt. Att köra tävlingsklass lade bara på ännu mer sås på potatisen. Det blev bara roligare och roligare, och ALLT handlade om cykling.

Behöver kanske inte gå in på varje detalj sedan 2017, men detta innebär tre år i ungefär samma tempo. 300 timmar om året i någon form av sadel. De ständiga frågorna: Vad blir det för väder i helgen? Vad ska du cykla? Med vem? Var? Vad ska vi göra av barnen?

Så. Över fem år har nu gått sedan jag köpte min första MTB. Förra säsongen, 2019, upptäckte jag att det hade blivit svårt att få ihop alla de där timmarna under försäsongen. Jag körde träningsprogram som jag inte orkade genomföra, det var inte riktigt så självklart att cykla varenda helg.
Jag ska inte på något sätt säga att det var ett skitår. Så länge man själv och familjen är friska, så känns det som usel karma att säga så. Men cykelmässigt känns det verkligen inget vidare. Resultaten på tävlingarna blev samma eller sämre än föregående år, trots att träningsreceptet var detsamma. Eller det var antagligen just därför. Efter fyra år av konstant utveckling bara genom att träna mer så tog det stopp. Utvecklingen planade ut. Kulmen, eller snarare botten nåddes på Cykelvasan när jag inte ens kunde hålla tempo med mig själv.
För mig, som är en tävlingsmänniska i flera dimensioner var det en aningens deprimerande insikt: This is as good as it gets.

Eller?

Jag är nu inte bara tävlingsmänniska. Jag är även analytiker. Därav det här inlägget som föranleds av en vansinnig massa tänkande, vridande och vändande på siffror och funderande kring vad som hänt och hur jag ska hitta glädjen som den var förr.
Slutsatsen är att det går givetvis inte, första gången kan bara upplevas en gång (om man inte drabbas av minnesförlust, och det är kanske lite drastiskt att hoppas på). Det jag däremot kan göra är att acceptera att förälskelsen övergått i ett moget förhållande som måste vårdas och inse att varje cykeldag inte svävas på moln.

Vad ska jag då göra för att vårda förhållandet? Skilsmässa finns inte på kartan, i själ och hjärta är jag faktiskt cyklist, mer eller mindre fast för alltid. Men den här vintern har inte gjort det lätt för mig. Det måste vara den gråaste, tråkigaste och mest deprimerande vintern nånsin. Det är som upplagt för separation.
Men kanske är det också utmaningen i det som gör att jag ändå tror på oss, på mig och cyklingen. Vårt fortsatta förhållande. Jag har nämligen i vinter också verkligen insett på riktigt att jag behöver träna (och tävla ibland) för att må bra. Låter som en floskel, men det är helt ärligt och sant. Jag märker direkt på humöret när jag varit för stillasittande en dag. Så träningen i sig är en mycket större motivator för mig än jag trott.

Därför: Det första jag tänker mig är att jag ska göra det som gör mig glad. Inte göra det som jag förväntar mig att jag ska göra.
Exempel, är det fint väder måste jag inte cykla ute. Det är lätt att få dåligt samvete när solen tittar fram och cykeln harklar sig försiktigt. Men icke, det får inte kännas tvingande. Det är okej att gömma sig i källaren med mr Monark.
Jag får också göra annat; springa Lundaloppet istället för att köra Billingeracet (även om det får mig att känna mig otrogen). Jag får lov att tycka att Zwift är lite tråkigt (även om jag aldrig fullt ut gett det en chans). Och, jag måste inte säga ja till en cykeltur bara för att någon råkar fråga (nu brukar jag ju vilja svara ja på riktigt, men det är viktigt att jag är ärlig mot mig själv).

Hitta det som passar för stunden tror jag också är viktigt. Just tränar jag ganska enformigt. Av någon anledning är det ibland lättare för mig att hitta motivationen om det är få faktorer inblandade. Därför blir det just nu väldigt mycket "enkla" pass inomhus. Bra musik och min kära Monark är det som behövs för att få benen att snurra. Och att få en snygg watt-kurva efteråt är inte så dumt om man är lite nördig.

Det är ju lite sorgligt att man liksom inte kan frysa tiden, att det inte alltid kommer vara lika kul. Å andra sidan finns det kanske en viss tjusning i det också. En förälskelse är ju alltid lite osäker och skrämmande, ett moget förhållande är enklare och tryggare på sitt sätt.

Nu ska jag sätta mig i källaren på Monarken - 4x10 strax under tröskel med kontrollerad puls. Det ska bli kul.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar