Vi tar det från början! Med nästan två veckors utebliven träning efter en förkylning som knäckt både motivation och resten av kroppen samt en rejs-cykel (min älskade Kermit) som diagnostiserats med en allvarlig förslitningsskada så kan det väl tänkas att förutsättningarna för ett topp-lopp inte var de allra bästa.
Förlåt? Ursäkter? Näää... Vi cyklister kommer väl aldrig med ursäkter?
Angående avdelningen FEL cykel så fanns det väl ett visst missnöje därhemma från min sida över detta. Daniel påpekade föga subtilt att det inte var särskilt synd om mig som skulle få åka på minisemester med familjen till Småland, bo på idylliskt lantställe och köra ett välarrangerat lopp på en fin kolfibercykel (läs: sluta lipa din bortskämda kärring!). Nu ska vi inte i sammanhanget någonsin nämna vad han själv genom åren har gnällt över inför tävling.
Men nåväl. Loppet. Detta år hade Ränneslätt infört damstart vilket innebar att alla damer i tävlingsklass fick starta 1h o 10min före herrarna. Detta var då alldeles enastående fantastiskt. Nästan 50 damer rullar tillsammans ut ur Eksjö följandes en masterbil och känslan av superstjärnestatus är total. Ingen hets och ingen fara för liv och lem. När masterbilen sedan släppte var det fortfarande ett sansat tempo som gradvis drogs upp av eliten och grupper började bildas.
Så långt var det så roligt att jag fick gåshud.
Jag tyckte också att cykeln svarade bra på de lättåkta partierna i början och jag började känna mig stark.
 |
| Där är vi iväg! Foto: cykelkanalen.se |
 |
| Damfältet. Mitt huvud syns till vänster om Erika Jepsons (4013) axel. Foto: cykelkanalen.se |
Normalt sett brukar jag vara klen i starten och sen börja komma igång efter c:a 45 minuter. Nu blev det precis tvärtom. Efter 45 minuter så insåg jag att detta skulle komma att bli en riktigt plågsam historia. 30 grader varmt, gassande sol och klen kropp. För första gången nånsin tror jag att jag bara önskade att loppet skulle vara slut. Och det önskade jag då i drygt 3 timmar.
 |
| Ett ansträngt leende i dammet. Foto: Cykelkanalen.se |
Om cykeln svarade bra på lättåkta partier så gjorde den inte det där det var stök. Eller, snarare är det nog så att jag inte är någon hardtail-cyklist, jag är inte tillräckligt stark. Ränneslätt bjuder ibland på A och B-spår, dvs man kan vid ett antal tillfällen välja om man vill köra svår och kort eller lätt och längre spår. Jag anser mig vara en relativt teknisk cyklist ur långloppsperspektiv och väljer därför alltid svårt spår. Och det klarade Batman och jag ändå av finfint.
Jag blev dock grundlurad vid första spårvalet för jag tog för givet att röd färg på pilen var lika med svår, och blå då lätt. Men nä. Så jag tog en faslig omväg istället på lätt bana... Nu var nog ingen skada skedd. Tror Jennie Stenerhag inte varit hotad även om jag valt det svårare (och kortare) alternativet.
Sedan blev det dock blått, kort och "svårt" spår för hela slanten och där växte självförtroendet en bit. Och när jag körde vid det kanske svåraste partiet tyckte jag mig höra applåder och tittade runt vem det kunde vara - men det var bara vattnet i min uswe som skvalpade på ryggen. Blev dock lite peppad av det ändå...
Cyklade en hel del ensam då jag var så sjukt ojämn. Tog totalt slut i varje litet motlut, och körde förhållandevis snabbt när det var lättåkt, och det innebar att jag åkte jojo mellan cyklister framför och bakom. Jag hade inget pulsband så jag hade ingen aning om vilken ansträngningsnivå jag befann mig så på papperet. Men det var nog ärligt talat lika bra...
Yvonne kom ikapp mig vid teknikspåren och lät så glad och såg så stark ut - precis tvärtemot hur jag kände mig... Men det är ju kul att nån annan hade kul.
 |
| Märkbart röd i fejan. Foto: cykelkanalen.se |
Med 20km kvar hade jag förbrukat mina drygt 2 liter vätska och jag såg inte en människa nånstans. Såg på snitthastighet och klocka att jag då troligtvis hade en timme till mål, och jag undrade lite hur det skulle gå. Men så plötsligt så ser jag en gul rygg lite längre fram och jag tänkte att "bra, då är det åtminstone nån som ser när jag faller ihop", så jag försökte jaga ikapp. Och väl ikapp så fick jag även några klunkar sportdryck av Elna Dahlstrand - tror det kan ha räddat mitt liv.
I målet sällade jag mig till skaran av totalt nedbrutna cyklister. Fick förstklassig vätske- och matservice av familjen Arbin, och blev väl människa efter några minuter igen.
 |
| Målet efter 78km och 4 timmars plåga. Jag är inte riktigt lika nöjd som han bredvid. Foto: cykelkanalen.se |
En riktigt rolig anekdot i det hela är att jag hade glömt att sätta chipet på hjälmen så det satt fortfarande fastklistrat bakom nummerlappen på ryggen. Kom på det typ en timme in i loppet och lyckades fippla fram det och klistra på det på hjälmen. Dock så hade Borre under tiden hunnit bli orolig då jag inte fick nån mellantid så han försökte ringa mig. Och det absolut mest intressanta är att min telefon av sig själv svarade honom med ett logiskt sms: "Jag är på väg."
Summa summarum, detta misärlopp lägger jag i mappen "inte en av mina bästa dagar". Men jag är fullföljde och jag är nöjd med det.
Fick dock äran att se klubbkompis Hanna kliva överst på pallen i D40, och Daniel tog en tredjeplats i H40, men det får ni läsa om i en annan blogg!
 |
| Daniel på en tredjeplats i H40. Foto: cykelkanalen.se |
 |
| Pallen i D40 med Hanna överst! Foto: cykelkanalen.se |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar